Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Orfeus i Australien. Av Gösta Langenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Langenfelt
Bennilong, bli huvudpersonen med ett staffage
av svarta omkring sig. Det blir stammens
upplösning, den primitiva lagen för
samlevnad bryts av de vitas inflytande. Det är
en talangfull skildring med mycken inlevelse
och djup känsla för hedningarna. —
Romanen Botany Bay av firman Nordhoff & Hall
är amerikansk och faller utanför ramen.
Lancasters roman drar visserligen in
fångromantiken, men lägger vikten på de fria
invandrarna, de som blev godsägare med
arealer som små tyska furstendömen, och de
som blev handelsmän. Redan 1859 hade
Henry Kingsley i boken Geoffry Hamlyn
upptäckt det ämnet och skildrat en skara
förmögna emigranters avsked från goda
ställningar i hemlandet och ett ovisst, men
slutligen lyckligt intåg i landet i Söderhavet.
De drager fram med boskapshjordar och
väldiga oxvagnar, med allt av värde lastat på
dessa, rastar som Abraham i australiska
Mam-relundar och finner sitt mål i fjärran trakter,
som verkar förföriska i beskrivningen. Än en
gång spinner Kingsley på samma tråd, om
än i förbigående, i romanen Ravenshoe. En
modern avläggare av denna burgna romantik,
som man kunde tolka som
immigrationspropaganda, är Helen Simpson, som i Boomerang
(på svenska: Vi av Mortemars blod) ger en
bitvis fantastisk historia, men en i fråga om
kolonisationen i Australien trovärdig
beskrivning.
Men hur gick det med de forna
strafffångarna — ? De som inte dog i fjättrarna,
blev så småningom frigivna, s. k. emancipists,
och intog snart i stor utsträckning ledande
poster i landets ekonomi och politik. Helst
drar nutidens familjer en slöja över det
sociala ursprunget. Lyckligtvis bistod ödet till
denna medvetna mörkläggning av anorna:
genom en eldsvåda i ett domstolsarkiv
förstördes det mesta av personhistoriskt intresse
i Australiens historia. På så vis kunde det
utan alltför pinsamma slitningar besannas,
vad författarinnan Mrs. Praed kallat en av
sina romaner: Outlaw and Lawmaker —
lagbrytare och lagstiftare, en i sanning märklig
utveckling. Den titeln speglar landets hela
historia.
En stor roman, även till det yttre, om
samma tider är Brian Pentons Landtakers
(på svenska: Det nya landet), som vill skildra
hela epoken fram över
guldgrävarinvand-ringen. Det är kontakten mellan fria men
okunniga immigranter, och brutala och lis-
tiga fångvaktare, och kuvade men
hämndlystna och moraliskt utslitna fångar och f. d.
fångar, som här skildras med alla de fasor
som samhällsförhållanden, landets kolossala
utbredning — där det var långt till länsman,
om sådan över huvud taget fanns — och
klimat åstadkommer. Romanen är ett ambitiöst
försök att lufta bort den lättköpta romantiken
och behandla den australiska
landnamsti-den som en social företeelse. Infödingarnas
ord för obrukat land är niva-niva; härav har
austral-engelska pessimister skapat namnet
Never-Never-land för Australien, antydande
att någon lycka kan man aldrig vänta i
landet. (Var Almqvist, i Parjumouf, fått namnet
Ulimaroa för »Nya Holland» ifrån, är okänt.
Troligen från Nya Zealand.) Pentons epos
utmynnar trots allt never-never och hårda
vedermödor dock i att landet är värt att bo i.
Det var emellertid inte blott till ett
avlägset liggande land som fångar och invandrare
kom: det var till ett alltigenom främmande
land. Redan det sydliga läget gjorde, att man
måste fira jul mitt i sommaren och att skalder
i ljuva vers skildrade den behagliga vintern.
Dahms geografi, som jag läste i min barndom,
sammanfattade i korthet landets natur så:
»Det har hundar, men de skälla inte, det har
de vackraste blommor, men de dofta inte,
det har praktfulla fåglar, men de sjunga inte,
det har träd som växla bark men inte blad,
svanar äro svarta, falkar vita och änder sitta
i träd.» Urkällan till denna och liknande
sällsamma beskrivningar är troligen den nyss
nämnde Marcus Clarke, som på ett ställe
skriver, att naturen därnere har som
karakteristikum »ett sällsamt vemod. I skogarna
faller inga blad till marken. Häftiga stormar
viner i bergsklyftorna. Stora grå känguruer
hoppar ljudlöst över det sträva gräset.
Svärmar av vita papegojor flyger upp och
skriar som onda andar, solen går plötsligt ned
och mopokerna fyller luften med
förskräckliga, halvt mänskliga skrattsalvor.» Den
moderna nationella diktarskolan, representerad
av tidningen The Bulletin i Sydney, som
uträttat ofantligt mycket för den litterära
odlingen, har emellertid påvisat, att författarna
om Australien till 1890-talets början var
engelsmän, d. v. s. utlänningar, även om de
bodde och verkade i det nya landet. De
jämförde allt med sin barndom och ungdom i
moderlandet, därför blev naturen de umgicks
med senare så fantastisk. Men för en äkta
australier — jag vore tacksam om de konstiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
