Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf Cederström och Karl XII. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob K u 11 i n g
li tjänst och på den civila ämbetsvägen
nådde ända upp till riksrådsvärdigheten
och som oförmodat fick äran att kämpa vid
Karls sida i Bender och dela hans öden i
den turkiska fångenskapen.»
Rustkamma-ren på fädernegården med alla dess minnen
har för visso inte heller varit utan
betydelse. Men framförallt har väl småningom
själva upplevelsen av kung Karls
personlighet blivit livsbestämmande. Det är
uppenbart av de karakteristiker på prosa av
Karl XII, som Cederström formulerat, att
han som de flesta andra av hjältekungens
beundrare genom tiderna framförallt
fascinerats av de rent moraliska egenskaperna hos
honom, de egenskaper, som en gång kommo
Voltaire att kalla honom för »1’homme
le pius extraordinaire peut-ëtre, qui ait
jamais été sur la terre». I uppsatsen
Forskning och idealer i Nya funderingar
karakteriserar Cederström honom som »mannen
med det rena hjärtat, sanningskärleken,
det aldrig sviktande modet, den barnsliga
gudsfruktan och mannakraften», och det är
huvudsakligen samma kynnesdrag, som
Cederström också betonar i det ganska
utförliga porträttet i essaysamlingen
Hugskott. Han framhåller här »hans kristliga
sinnelag, hans anspråkslöshet och afsky för
allt skryt», hans frikostighet, hans
orubbliga fasthet och oböjlighet under
motgången, den trygga tro som bar honom
under alla skiften och som delvis förklarar
den hänsynslösa tapperheten i hans väsen.
Det är för Cederström alla dessa hans
egenskaper »jämte hans nästan öfverdrifna
rättrådighet och stora sedliga renhet midt
i en värld af djupaste sedeslöshet» och
framförallt hans vana att aldrig säga till sina
krigare »Gån ut och slåss» utan »Kom» och
att själv gå i spetsen, som gjorde det
möjligt för honom att oemotståndligt rycka det
svenska folket med sig. Det är denna
karaktärens fullkomlighet, som även gjort
Cederström till hjältekonungens trogne tjänare.
Fint har Romdahl framhållit, att Ceder-
ström emellertid inte förmådde att lyfta
sitt arv förrän han lidit missräkningen med
tavlan över drottning Margareta, förrän
han själv fått smaka livets bitterhet. Karl
XII:s målare »var ännu icke mogen för
honom, hade icke stannat inför hans
allvarliga och bjudande gestalt utan irrat
omkring på Campagnan och i drottning
Margaretas frustuga och letat efter
sensationella och pittoreska motiv. Nu först,
efter nederlag och hårda mödor, funno de
två varandra för att bli oskiljaktiga.»
Sitt första förblivande uttryck har
gripenheten i detta möte ju fått i Cederströms
stora tavla över Karl XII:s likfärd, med
vilken han fick sitt genombrott som målare
på Parissalongen 1878. Planen till tavlan
hade i själva verket länge varit i hans
tankar och under hans händer. Han var
besatt av ämnet men hade svårt att finna
formen. Han berättar i Minnen, att hans
lärare Bonnat avrådde honom men att
han slutligen, då han såg den glödande
ivern, sade till honom: »Försök, ni är så
genomträngd af kärlek till det ämnet, och
intet af de andra kommer ni att omfatta
med sådan värme. Jag tror ni ej går i
land med det, men försök, och måhända
lyckas ni.» Cederström försökte också och
kämpade hjältemodigt med svårigheterna;
»kärleken bar mig», skriver han i Minnen.
Och efter tretton månaders frenetiskt
arbete blev tavlan äntligen färdig. När
Cederström trettiofem år senare vid ett besök i
Petersburg, där ju tavlan hamnade i
storfurst Konstantin Konstantinovitschs palats,
åter fick tillfälle att uppleva sin skapelse,
klappade hans hjärta —- som han omtalar i
en uppsats i Strövtåg och funderingar —
av sällsam rörelse, och han bekänner, att
arbetet »är måladt med mitt hjärteblod».
Själva utgångspunkten för Cederströms
målning har enligt uppgift i Hugskott varit
de ord, i vilka Nordberg i sin historia om
Karl XII skildrat stämningen bland de
tvåhundra man ur livgardet, som buro det
562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
