Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf Cederström och Karl XII. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob K ull i n g
med sina förfäder fått tjäna honom på
annat sätt».
Den saknad, sorg och vördnad, som
Likfärden ger uttryck åt, har för Cederström
utgjort en permanent inspirationskälla i
hans konstnärliga produktion. I den långa
följd av tavlor med motiv från den
karolinska tiden, som han målat, beteckna
onekligen de tavlor det starkaste inslaget, som
gestalta denna stämning. Från 1887 härrör
När kungen är död, som föreställer en
karolinsk officer, som halvt bedövad av
den skakande underrättelsen sjunkit ned
på ett bord, vid vilket han håller sig fast
med den vänstra handen. Den högra, i
vilken den slocknade pipan glömd sitter
kvar, vilar maktlös i skötet. Blind för det
närvarande stirrar han med fjärrsynta
ögon in i det förflutna, som aldrig kommer
åter.
Tavlan utgör emellertid framförallt en
förstudie till den stora duken Likvakan i
Tistedalen av 1893, »min bästa tavla» som
Cederström själv kallat den. I en
beskrivande katalog har Cederström en gång
redogjort för dess innehåll:
I storstugan utanför det rum, där kungens lik
står i ’chambre ardente’ mellan i stakarna nästan
nedbrunna ljus, under det den uppgående solen
börjar sila in genom springorna i fönsterluckorna,
vaka officerarna. Somliga hava fallit ihop i
tröstlösa tankar, en har uttröttad somnat in invid
dörren till likrummet, en kyrassiär stöder sig mot
fönsterkarmen och stirrar ut i den kalla grymma
morgongryningen under det att en
livgardesofficer synes oroligt vanka av och an på golvet,
som starkt belyses av det från högra sidan
inströmmande varma solljuset. En sårad officer
har tagit plats i den väggfasta sängen, på vars
bänk en officer ses putsa sin värja, färdig att åter
bruka den till sin herres försvar, vid spisen sitter
en förkrossad tunnhårig general, stödd på den
värja som hans hand nog kraftigt svingat vid
Narva, inledningen till det epos, vid vars sista
akt han ännu spelar med.
Tavlan ger uttryck åt en så intensiv
stämning av sorg och saknad och
förtvivlan, att man omöjligt kan undgå att gripas.
Icke utan en viss stolthet berättar
Cederström i sina Minnen, att den store
målaren von Menzel i sällskap med en skara
konstnärer på Berlinutställningen 1896, där
tavlan var upphängd i en av de svenska
salarna, stannade framför den, »granskande
den noga, och så lyfte hatten af sitt hufvud
med orden ’Da, meine Herren, nehme ich
meinen Hut ab’.»
Man kan som antytt nog säga, att
Cederström i allmänhet haft lättare att på detta
sätt indirekt framställa Karl XII:s mystiska
storhet genom att återge hans
fascinerande makt över människornas hjärtan än
genom att ge honom själv i imponerande
helfigur.
På ett kongenialt sätt har han emellertid
förstått att i sitt måleri fånga de två stora
grundtonerna i Karl XII:s levnad:
durklangen, triumfen och mollackordet,
tragiken. Narvatavlan, som skisserades i en
stor målning redan 1881 men utfördes först
1905, domineras av kung Karl den unge
hjälte, en käck ynglingagestalt till häst
med den lugna överlägsenhetens
självklarhet över sig. Suveränt behärskad, stram
och rak, med den högra handen i sidan
bevittnar han, hur de ryska officerarna i
långa led lägger ned sina fanor framför
hans fötter. Behärskningen hos gestalten
får liksom en särskild accent, därigenom att
en svensk officer i bakgrunden
triumferande svänger sin långa värja mot de
rodnande, vintriga kvällsskyarna. Detta
behärskningens drag hos gestalten
framträder mycket påtagligt även på alla de övriga
Karl Xll-porträtten av Cederström.
Tavlorna Karl XII och Mazepa från 1879 och
1880 behärskas av samma dramatiska
spänning som Narvatavlan: Mazepas
lidelsefulla gest kontrasteras mot kung Karls
strama orörlighet. Och något av samma
karakteriserande motsats präglar även
Vivat Carolus från 1920, där luften skälver av
hurraropen kring den inspekterande,
högtidligt framskridande stela kungagestalten.
564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
