Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
blå. Den enklaste förklaringen är kanske ändå,
att Norrman särskilt kom att älska den
belysning över tingen, som rådde då han efter
slitet med pinnstolarna fick gripa till
penslarna. När skogstopparna fingo sitt gyllene
sidoljus och skuggorna blevo långa, då började
hans verkliga arbete, då fick han stilla sin
skönhetslängtan och ge vardagstrasslet på båten.
En bunden värme finns redan i det lilla
självporträtt av Norrman från 1883 som
Nationalmuseum äger. Trots sin naivitet och
ännu osäkra form fängslar det genom det
spontana greppet och uppriktigheten i
skildringen. Hård af Segerstad påpekar att Ernst
Josephsons bekanta kamratporträtt av
Österlind och Birger bara ligga ett par år före. De
ha liksom Norrmanporträttet bakgrunder i
varmt rött och äga en romantisk särprägel,
som syftar längre än till blott och bart
por-trättlikheten. Ynglingen Norrman i sin svarta
hatt mot rött har den Marcus Larsonska
koloriten, en färgläggning som ytterligare
förtätar det romantiska inslaget.
En annan karaktär har Norrmans porträtt
av kamraten Gustaf Albert 1887 (i Thorsten
Laurins ägo). Nu har impressionistskolningen
gjort sitt. Konstnären sitter i profil omspolad
av ett läckert ljus från fönstret i fonden. Från
samma tid är helfigursporträttet i interiör av
modern, som äges av Nationalmuseum. I sin
huvudklang av varmt rött är det mindre
luftigt än Albertporträttet men i gengäld äger
det en intimitet av nästan danskt tycke och
samtidigt en kärvhet, som åtminstone på
avstånd kommer det att likna Carl Wilhelmsons
tidigare folklivsbilder. Mångsidigheten i
Norrmans 8o-talsproduktion framträder också i
porträttet av Ida Bäckman, Frödings biograf.
Där råder en glädje över olika stoffer, som
tävlar med Josephsons utsmyckningslusta i
vissa av hans kvinnoporträtt.
I Amerika fullföljde Norrman sin
impressionistiska ljusstil, vilken i Frankrike fick
ytterligare pius i delikat valörmåleri. Hans
gatubilder och utsikter över hustak härifrån röja
ett smultet raffinemang, som ge en antydan
om vilka höjder han skulle ha nått på denna
linje, om han inte senare helt bergtagits av
den stramare Tranåsnaturen.
Under de första Tranåsåren tillkommo den
märkliga arbetsbiiden »Målarverkstaden»
(1891), ett intimt interiörporträtt av modern,
när hon skalar potatis (1892) och den
Ham-mershöjaktigt förfinade interiören med
hustrun vid sekretären (1892).
Omkring 1895 började hans färgspråk bli
mustigare och pastosare. Det är säkert riktigt
som Hård af Segerstad förmodar i sin av fin
förståelse präglade kataloginledning att
hantverkaren i Norrman, som gläder sig åt
materialet och som vill »förlösa den pastosa
oljefärgens fjättrade möjligheter», här kommer
till sin fulla rätt. Dessa murade landskap,
dessa mustigt målade porträtt — de flesta
modellerna äro ortens hantverkare och
borgare, målarmästare, guldsmeder och
strävsamma smålandsfabrikörer med
söndagshobby (en har fiolen under armen) — ha en
täthet och en auktoritet i själva färgytan, som
man får söka länge efter i världen för att
hitta en motsvarighet till. Men denna tunga
färgmassa är inte självändamål, den har en
mättad strålglans, som känsligt reflekterar
den ömtåligaste stämning, den har ett vibrato,
som endast kan framgå ur ett ädelt
instrument. Den i Prins Eugens ägo befintliga
»Aftonsol» är en landskapshymn, vars verkan
endast kan jämföras med den som kallas
andakt. Den har en inre slutenhet, ett stilla
allvar, som endast den stora konsten mäktar.
Herman Norrman var inte fort färdig med
sådana landskapstolkningar. På
Nationalmuseums tavla »Molnskuggor» arbetade han
i minst sex år, innan han slutgiltigt klätt den
mäktiga bildstrukturen i fulltonig färgskrud.
Porträttet och landskapet blevo också
Helmer Osslunds viktigaste områden. Osslund
har i höst kunnat studeras på två håll i
Stockholm, dels i utställningen
Norrlandskonstnärer i Liljevalchs konsthall, dels i Samlaren.
I sistnämnda lokal visades verk av Osslund
utförda fore 1900. Där utställdes för första
gången en rad skira pasteller från den tid han
var anställd som dekoratör vid Gustavsbergs
porslinsfabrik (från 1889 till 1894, med ett
mellanspel i England och Skottland 1891),
vidare små oljor från en frankrikeresa 1894,
stockholmsmotiv från 1896—97 och tidiga
norrländska landskap fram till seklets slut.
Det blev en god lektion i Osslunds
konstnärliga äventyrsstråt, »då han gick vidare...»
Liksom Norrman startade han i
konsthantverket, i stället för mönstren åt
porslinskoppar och vaser skulle efter hand landskapen
och människostudierna ge utlopp för hans
skapardrift. Osslund var två år yngre än
Norrman men kom inte i gång med det
konstnärliga förrän åtminstone fem år senare. När
Norrman var i Amerika studerade Osslund
587
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
