Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmér
vid Tekniska skolan (1887—89). Osslunds
impressionism fick genom kontakten med
Turners England ett ännu mer skimrande
atmosfäriskt inslag. Pastellerna äro nästan
rökiga av en aning söta färgdunster —- detta
redan innan englandsresan, som ytterligare
utvecklar tendensen mot lyrisk utsuddning
av tillvarons fasta former. 1894 i Frankrike
mötte Osslund dels den franska
impressionismen — hans »Ångbåt på Seinen» är ett gott
gesällprov i Sisleys och Monets anda — dels
Pont-Avenskolans syntetiska strävan; han
blev någon vecka elev av själve Gauguin och
fick då för första gången upp ögonen för den
samlande konturens roll (se den lilla om
Bernard och Gauguin påminnande studien
med en hästdroska i Bois de Boulogne). En
blandning mellan syntetism och finpenslad
impressionism uppvisar den utsökta lilla
porträttstudien »Madame Gerbal, Grèz».
Återkommen till Sverige målar han till att börja
med Stockholm i små fräna, djärvt klingande
utsikter, som ha mycket gauguinskt i sin klara
fältfördelning och sin energiska rytmisering
av naturformerna. Nu är det diffusa
pastellljuset helt skingrat för att släppa fram den
fasta och virila konst, som vid sekelskiftet
utmynnar i stordådet att tolka Norrland på
ett aldrig förut skådat sätt. I de båda
kontur-tyglade »Oväderstämning» och »Åskan
kommer» förnimmer man vingsuset av den nya
stilen, men de ha ännu mycket kvar av
impressionism i detaljerna.
»Flicka från Skottland» var den enda
Oss-lundsmålning från 1800-talet som visades i
utställningen Norrlandskonstnärer på
Lilje-valchs. Här mötte i stället 1900-talets
Osslund, den mogne mästaren med sin
förunderliga mångsidighet. Osslunds vägg på
Lilje-valchsutställningen hade en spännvidd i
andlig mening, som verkligen markerade
konstnärens roll som förgrundsgestalt i modernt
svenskt måleri. Hur skiftade icke närsyn och
fjärrsyn i dessa motiv! Med mjuk ömhet
målade Osslund »Modellen i köket», skimrande
i hullet vid sidan om trollrynkiga lappgubbar
och sotiga kolare. Norrlandshöstens
färgbrasor glimmade mot blåa bergskedjor,
fjällbjörkarnas rytmiska ornament avtecknade
sig på dukarna som lapptrummans tecken,
nipstränderna krökte sig i majestätiska kurvor
omslutande älvarnas vatten. Helheten i denna
landskapssyn kan ta andan ur en, det är som
om en jättehand lyfte en i nackskinnet och
höll ut en över ett förklarat Norrland: Se på
landet här! Se hur väldigt det är! Se vad en
målare har att ta itu med i denna del av
världen!
I samma sal som Osslund fanns också
hans-lärjunge Leander Engström. Och mittemot
var en kollektion Sigrid Hjertén. Det var en
eggande upptakt till en generalmönstring av
norrlandskonsten. Sveriges allmänna
konstförening, arrangören, bör fortsätta med
liknande inventeringar av olika
landsändars-konst. Det var ett utomordentligt grepp att
låta ett levande förflutet dela utrymme med
dagens kämpande konst. Det ger ett
perspektiv, som kan vara nyttigt även för
bedömandet av det som håller på att växa fram. Att
från Osslund och Leander Engström gå till
Kalle Hedberg och Folke Ricklund, till Rolf
Trolle och Helge Linden, Wilhelm Törnqvist
och Berta Hansson ger många stimulerande
aspekter. Hedbergs patos och djupborrande
människoskildring röja denne målares egenart
starkare, om man nyss försjunkit i Osslunds
kärva porträtt. Ricklunds energiskt risiga
och stormpiskade vidder behöva icke snopet
länsa undan för Leander Engströms
stålblanka, metalliskt klingande
lapplandslandskap. De ha sin atmosfär, sin ärlighet i
upplevelsen, liksom Rolf Trolles ödmjukt
fin-toniga »Utsikt från ateljén» eller samme
konstnärs Delsbolandskap »Efter
skogsbranden». Den nya syntetismen hos Helge Linden
är intressant att studera vid sidan om den
Gauguin-Osslundska. Lindens »Bussarne» har
förtätat något väsentligt i ett norrländskt
landskap, alla ovidkommande detaljer ha
bortsopats från denna enkla skildring av ett
par figurer vid busshållplatsen i de stora
avståndens landsända. Helge Lindens konst har
mycken melankoli, men svårmodet sjunges ut
i rena, behärskade tongångar, icke häftigt
och passionerat som hos den tidigt bortgångne
Rune Sigvard, en norrländsk van Gogh med
förtärande livsångest och en stundom
piskande, vilt extatisk penselskrift.
Medan man i Stockholm väntar på den
stora mönstringen av västsvensk konst,
upplagd exempelvis efter norrlandsutställningens
mönster, äger dock en och annan
separatutställning rum, som för en in i den göteborgska
konstsfärens stormcentra. Säsongen startade
denna höst med en stor minnesutställning i
Konstakademien över Ivan Ivarsons konst
och samtidigt visades i konstsalongen
Samlaren en liten välvald kollektion
Göteborgskolorister.
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
