Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uppsalafilosofien och den logiska empirismen. Av Konrad Marc-Wogau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppsalaj i losofien och den logiska empirismen
Man kan då icke ånge, på vad sätt en
sats, i vilken denna term förekommer,
skall verifieras. Satsen måste därför
betecknas som meningslös.
Uppsalafilosofien går icke med på denna
sammankoppling av satsens mening med
dess verifikation genom varseblivning. Den
utesluter icke heller möjligheten av
syntetiska satser a priori. Då Hägerström
avvisar de metafysiska satserna som
meningslösa ordsammanställningar, är hans
motivering en annan. I fråga om vårt exempel
kan den formuleras så här: det finns blott
en verklighet och det är den
rumligt-tid-liga verklighet som vi erfara. Allt
existerande måste tillhöra detta rumligt-tidliga
sammanhang. I gudsbegreppet skall nu
åter ligga att vara ett över den
rumligt-tidliga verkligheten upphöjt väsen. Att då
uttala satsen »Gud existerar» är att göra
sig skyldig till en motsägelse: man har ju
med denna sats sagt, att Gud, d. v. s. ett
väsen som inte tillhör
rums-tidssammanhanget, existerar, d. v. s. tillhör detta
sammanhang. De metafysiska utsagorna
äro meningslösa, därför att de äro
självmotsägande. Logiskt sett likna de
ordsammanställningar av typen »cirkeln är fyrkantig»
eller »detta trästycke är av järn».
II. Uppsalafilosofiens och den logiska
empirismens inställning till metafysiken
sammanhänger med deras uppfattning av
filosofiens uppgift, en punkt, som kanske är
den viktigaste för jämförelsen av de båda
riktningarna. Även här kan man med en
kort sats karakterisera det för de båda
riktningarna gemensamma: enligt båda är
den vetenskapliga filosofiens uppgift logisk
analys. Men även här visar det sig vid
närmare påseende, att överensstämmelsen
ligger blott på ytan. Den logiska analysens
innebörd fattas i grunden olika av de båda
riktningarna.
Mest iögonenfallande är
överensstämmelsen i den ursprungliga formuleringen
av den vetenskapliga filosofiens uppgift.
Enligt uppsalafilosofien har filosofen att
analysera vissa grundbegrepp, som man
finner i vanligt språkbruk och i
vetenskapen. Inom Wien-kretsen har man på
liknande sätt inskärpt, att filosofiens uppgift
är att fastställa meningen hos begrepp och
satser, som användas i
specialvetenskaperna. »Att bedriva filosofi betyder
ingenting annat än att klarlägga
vetenskapens begrepp och satser genom logisk
analys» (Carnap). Även ändamålet med
analysen anges på samma sätt av de båda
riktningarna. Genom att klarlägga begreppens
mening undviker man förväxlingar,
felaktiga frågeställningar och teorier. Därför
leder analysen givetvis till ett beriktigande
av vår världsbild.
överensstämmelsen förringas ej heller
därav, att den logiska analysen inom
uppsalafilosofien kallas »begreppsanalys» och
inom Wien-kretsen — »språkkritik».
Termen »språkkritik» har sin grund i tanken,
att den oklarhet och förvirring, som råder
i fråga om vissa vetenskapliga utsagors
mening, härleder sig från ordens makt
över tanken. »Språket maskerar tanken»
(Wittgenstein). I traditionell filosofi
påträffar man sålunda enligt Wien-kretsens
företrädare en rad påståenden och
frågeställningar, som till sin språkliga struktur
se ut som meningsfulla satser, men i själva
verket äro meningslösa
ordsammanställningar. Filosofiens uppgift är att avslöja
dessa skensatser genom att granska
språkets logiska struktur. »All filosofi är
språkkritik» (Wittgenstein). Så länge
Wien-kretsen liksom uppsalafilosofien vid analysen
tog sikte på begreppens eller satsernas
mening, hade den anförda olikheten i
karakteristiken av analysen ingen större
relevans. Den kan mera konkret illustreras på
följande sätt. Antag att en
begreppsanalytiker undersöker begreppet »materiellt ting».
Han söker då karakterisera den
beskaffenhet, som utmärker allt det vi i vanligt
språkbruk och i vetenskapen kalla materi-
3—Ord och Bild, 56:c årg.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
