Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Lång väg till en diktare. Av Gustav Hedenvind-Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lång väg till en diktare
diktare. Jag läste dock allt han skrev och
tyckte mig till sist känna honom mycket
väl, så obekant jag troligen var för honom.
Till sist blevo vi i alla fall bekanta,
egendomligt nog genom professor Paasches
förmedling först 1939, och jag fann honom
vara ungefär som jag föreställt mig: en
blid och vänsäll natur, generös och fridsam.
Vidare fick jag veta, vad jag nog förstått,
nämligen att han alltifrån början varit klart
medveten om sitt kall, medan jag offrat
mycket tid och kraft på en lång och krokig
omväg. Han gick sålunda från början rakt
på målet och har vid det här laget utfört
ett i sitt slag ganska enastående verk.
Nattens bröd och Plogjärnet räcka
tillsammans ganska långt, skulle jag tro,
ifråga om diktarinlevelse, fantasi och
intuition. Dessutom är detta verk, så vitt jag
förstår, ett fint utformat dokument på
en hård tid, en pionjärhantering, ungefär
enahanda över hela Skandinavien, varom
man nu har svåit att göra sig en
föreställning. Falkberget har dock levat sig helt in
i denna tid, och förstått konsten att
skildra även dess slitvargar till
människor, kyrkliga och mindre kyrkliga,
skojare och skälmar — så levande, som om
han varit deras vän och broder. Han
har också varit det under diktningen, det
förstår man. De voro människor, ryckta
från naturens egen hushållning, mera och
mindre andligt som lekamligt snedvuxna
under den nya hushållningens tryck. Men
där finns också strålande trofasthet och
välvilja •—■ en välvilja, intill förtvivlan,
som slutligen tar sig uttryck i hednisk
vidskepelse – det enda dessa fattiga
krakar kan göra, då allt annat hopp syntes
vara ute.
Med stöd av sina kunskaper om vår tid,
sina erfarenheter och dokumentstudier,
men med blicken oavbrutet riktad mot
morgondagens värld, har han här om någon
levat helt detta tredimensionella inre liv
en diktare bör leva — åtminstone så vitt
jag förstår — alltså på en gång i det
förflutna, det närvarande och i framtiden.
Ingen människa kan leva annorlunda, lika
litet som plantan i trädgården eller
sädes-ståndet på åkern eller vad helst annat,
som gror i jorden, spirar och sträcker sin
telning mot solen. De flesta äro icke
medvetna därom, de tänka kanske icke så
långt. Diktaren däremot måste oavbrutet
överskåda, jämföra och därav komma till
en eller annan storhet bortom det
glidande nuet, på vilket djup i tiden han än
kastar ankaret.
Nattens bröd och Plogjärnet äro
tillsammans en stort upplagd berättelse, därtill av
sådan art att den faktiskt skulle kunna
fortsätta genom generationer intill vår tid,
som reellt sett vilar på den hårda epok,
där diktaren gripit den första trådändan
till sitt verk.
Min gråtmilde värd den där Sankt
Hansnatten menade, att en var gjorde sin lilla
gärning här i livet, mera och mindre
lyckad, och blev kanske salig på den. Men när
man icke förmådde uträtta något stort,
ej heller vara vidare lycklig, så vände
man om tiden, så att säga, och fick då
upp stora minnen, stora män och stora
tilldragelser. På så sätt kunde man leva
sig in i storheternas liv, menade han, och
stundvis känna sig som var man en av dem.
Falkberget har, på ett mästerligt sätt,
av allt att döma också med stor
sam-vetsgrannhet, tecknat sexton- och
sjuttonhundratalens kopparhunger, denna tids
dygder och odygder, ävlan och öden.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
