Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hermann Hesses och Franz Werfels utopier. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hermann H e s s e s och Frans W er f ei s utopier
boler för den stilla växande mänskliga
tillvaron. Så finns det den själiska och
musiska människan, som står i innerligt
förbund med allt som är skönt skapande
och däri upplever världens eviga harmoni.
Därom vittnar boken »Siddharta», som
nyligen utkommit i svensk översättning.
Han är till sist en människa av kött och
blod, som anser sig förljugen om han
ständigt blott ger den veka, förfinade,
andliga sidan av sitt väsen i diktningen, som
om han alls ingen del hade i de
mänskliga - alltför mänskliga lidelserna, och så
skriver han bl. a. »Stäppvargen». Med
dessa tre element är han fästad i en
mäktig tysk tradition. Man kan nämna tre namn,
som inte uttömma men kort beteckna den:
Eichendorff, Schopenhauer och Nietzsche
(i hans sista antimoraliska verk).
Bland dessa tre andliga fäder har utan
tvivel Schopenhauer haft det starkaste
inflytandet på Hermann Hesse. Den
intima föreningen mellan filosofi och diktning
hör en gång för alla till det tyska ödet.
Bakom Goethe står Spinoza, bakom Schiller
Kant, bakom Hebbel Hegel. Hos dem alla
är tolkandet av människolivet kärna,
framställningen av människan och den
henne omgivande världen skal. Hos dem
innefattar den värld som skall tolkas
också samhällslivet i dess helhet.
Schopenhauers inflytande förändrar mentaliteten
hos en betydande del av de tyska
intellektuella. Alla väsentliga drag i
glaspärle-spelsorden motsvara Schopenhauers lära
i »Die Welt als Wille und Vorstellung»,
som är så starkt genomträngd av indisk
visdom. Overvinnelsen av lidelser och
intressen leder in i kunskapens, vetenskapens,
konstens och framför allt musikens rike;
Schopenhauer prisar ju musiken som den
renaste uppenbarelsen av den metafysiska
viljan. Hänvändelsen till detta andliga vara
innesluter i sig avståndstagandet från
samhällslivet. I sina »Aphorismen zur
Lebens-weisheit» urskiljer Schopenhauer i individens
mänskliga tillvaro tre ting: vad han har,
vad han föreställer (hans samhälleliga
anseende) och vad han är; de två första tillhöra
samhällslivet, det tredje den andliga
världen, och detta är det värdefullaste, en
människas sanna, oförvanskliga egendom.
Föraktet för det samhälleliga livet, för den
historiska tillvaron med dess lidelsefulla
maktstrider upphöjs till ett adelsmärke.
Den tyska anden, sade Thomas Mann som
Schopenhauers lärjunge i »Betrachtungen
eines Unpolitischen», står främmande för
politiken, dess högsta uppenbarelse är att
finna i Richard Wagners mytiska
»Nibel-ungenring», medan den franska rikast
utvecklar sig i samhällskritiska romaner,
såsom Zolas »Les Rougon-Macquart». Det
samhälleliga är opoetiskt, ty det är
omusikaliskt! I den tyska humanitetens tidsålder
var man av annan mening. Lessing och
Wieland, Goethe och Schiller, Kant, Herder
och Wilhelm von Humboldt förstodo med
humanitet mänsklighet i ett meningsfullt
gestaltat mänskligt samhälle. Deras lära
återverkade under nittonde århundradet i den
demokratiskt nationella frihetsrörelsen, ända
in i parlamentets förhandlingar i
Paulskyrkan i Frankfurt am Main 1848. Men
Bismarcks blod- och järnpolitik medförde
vändningen: en del av de borgerliga övergick
med flygande fanor till den framgångsrike
maktpolitikern, medan de andra blevo till
»de stilla i landet», begärligt anammade
Schopenhauer och avhöllo sig från
politiken. »Humanisterna» blevo opolitiska, de
överläto politiken åt »antihumanisterna».
I kampen mot Hitler saknades de hundra
tusen andligt inställda människorna som
föraktade all politik.
Det råder i min mening intet tvivel om
att glaspärlespelarnas orden ursprungligen
var en önskedröm hos Hermann Hesse. I
detta kunskapens och musikens rike har
han sitt rätta hemvist. Nära denna hans
väsenskärna ligger kärleken till naturen
som han genomvandrar. När han skildrar
6—Ord och Bild, 56 :e årg.
8l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
