Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl-Erik Forsslund och Dan Andersson. Några brev. Av E. R. Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl-Erik Forsslund och Dan Andersson
Några brev
Av E. R. Gummerus
àt^^ET A V SNITT i sekelskiftets
nationella renässans, som kallats Dalaromantiken’
har ännu ej fått sin slutgiltiga kritiska
värdering. Tiden har sannolikt ej varit mogen för
det; de stora personligheterna äro visserligen
nästan alla borta, men deras ideer och
strävanden leva vidare i andra hand, om än i
förändrade former, och stå kanske de levande
för nära för att medge en opartisk bedömning.
För ingen gäller detta mera än för
Karl-Erik Forsslund. Folklärare och folkledare,
vandrare, forskare, reformator, lyriker och
realist, geograf och antropolog, humanist
och naturfilosof, kom han genom åren att
förkroppsliga ett helt skede och nedlägga dess
arv i oöverskådliga samlingar, oräknade
skrifter och ett ojämförligt storverk, de tjugosju
delarna av »Med Dalälven från källorna till
havet». Den som följt några av hans stigar;
den som haft förmånen att förnimma
vingslagen av hans genius i den nu vemodigt öde
bokstugan på Storgården vid Vessmans
moln-skimrande vatten, han har kunnat ana
vidden och måttet av mannen, hans verk och
personlighet. De höra ej till dem som upprepas.
Det kan då svårligen tänkas ett
egendomligare möte, ett subtilare och mera
kontrast-rikt mänskligt utbyte, än mellan honom, en
av sitt landskaps förste, rektorn på
Brunnsvik, och det främmande, skygga, sökande
naturgeniet — Dan Andersson, hans
landsman. På ett sätt voro de förutbestämda att
mötas, deras gärning och öde ville det. Han,
den okände, kom vandrande någonstans ur
de mörka skogsberg, som blåna i väster över
Vessman, nära och dock långt borta från
bygden. Han kom som något av en
budbärare och utsänd från en djupare, en hårdare,
en naknare mänsklig värld; från de skogar,
där stjärnor lysa hårt över frostens dalar;
från den Finnmark dit varken präst eller
länsman vågade komma, såsom de gamle sade
med omedveten symbolik. Och kanhända
kom han med en aning, som han ej visste
om, att vara född att rikta dikten med en
sällsamt ny provins.
Men vad Forsslund hade sett utifrån, såsom
syn och sägen, det hade främlingen från
Skattlösberg upplevat inifrån sin fattigdom,
sin nöd, sin längtan —- såsom liv och
prövning. Med de två mötas en realism, som är
så realistisk att den når själsdjupen, en
livssyn fotad i Bibelns vanitas vanitatum — och en
manlig, hjärtlig, öppen och storvulen
naturåskådning, som framträder så tydligt till ex. i
den tidstypiskt personifierande,
familiarise-rande, nästan lagerlöfskt färgade inledningen
till första delen av »Med Dalälven från
källorna till havet». Det var en livssyn, som kunde
förefalla för optimistisk, för hurtigt
obekvm-rad ibland. Det var helt enkelt två typer av
svenskar, som möttes, två typer av
människor. För den ene var skogen en
vandrar-stig för den vetgirige, för den andre ett mörka
syners hemvist och det hårda arbetets
pinoort.
Det kan då ej ges något högre, tacksammare
betyg åt Karl-Erik Forsslunds
livserfarenhet, människokunskap och visdom, än att
han för naturgeniet gjorde det lätt att
övervinna kontrasten; att han till det sista
jämnade Dan Anderssons utvecklingsväg som
diktare och människa; att deras
sammanträffande blev upptakten till en nära vänskap
som varade den enes levnad ut och bevarades
av den andre i troget minne; att deras
mänskliga samhörighet är betygad i en åttaårig
brevväxling, som hör till de fängslande
dokumenten i svensk dikt.
Breven från Dan Andersson till Karl-Erik
Forsslund sträcka sig över åren 1913 till 1920.
De äro, så vitt känt, ett fyrtiotal, inberäknat
kort och mindre meddelanden, och nästan
alla daterade eller daterbara. Det är dock
endast en del av denna korrespondens, som
med vänligt begivande av fil. dr Karl Herman
Forsslund och fru Fejan Forsslund,
Storgårdsarvets trofasta vårdarinna, skall fram-
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
