Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Karl-Erik Forsslund och Dan Andersson. Några brev. Av E. R. Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. R. G um m er u s
läggas här. Några mindre uteslutningar ha
gjorts och för de flesta namn har i princip
endast utsatts initialer, men i övrigt återges
originalen ordagrant. För undertecknads del
sker detta utan andra anspråk än de som
föranledas av ämnets eget intresse; i sin helhet
höra ju dessa brev hemma i ett genomarbetat
litteraturhistoriskt och biografiskt
sammanhang.
*
Korrespondensen inledes med ett antal
brev från 1913, som främst äro av intresse
som illustration till svårigheterna i Dan
Anderssons begynnande författarskap, hans
sinnesstämning och förhoppningar. De föregå
med över ett år hans deltagande i
vinterkursen 1914—1915 på Brunnsvik och det
manuskript, som omnämnes i dem, torde vara
»Kolarhistorier», som utkom på Tidens
förlag 1914. Det första av breven är daterat i
Gonäs invid Ludvika den 14 juni 1913 och
lyder:
B. Br. Forsslund!
Frams förlag har genom en herr K. returnerat mitt
manus efter nära två månaders dröjsmål.
Jag har ett till färdigt snart, men tänker försöka
omarbeta mitt förra och avsända det — till vilket förlag
vet jag ej, och vet ej heller när jag får tillfälle ostört
arbeta eller hur länge. Det är ju så när man är fattig.
Men jag tänker fortsätta — tills det slutar!
Med hälsning!
Dan Andersson.
P. S. Jag tackar innerligt för den vänlighet och
sympati du visat mig och hoppas att vi få träffas
någon gång mer.
Ds.
Det bör här inskjutas, att Dan Andersson
samma år, efter en ettårig verksamhet, hade
lämnat sin plats som ombudsman och
resetalare för Templarorden och tydligen nu avsåg
att leva på författarskap — eller skogsarbete!
Det följande brevet berör mera i detalj hans
•motigheter i samband med
utkomstproble-anet. Det är daterat Stockholm den 25/e —13:
Br. Carl-Erik Forsslund!
Brunnsvik.
Genom M. fick jag hälsningar. Tack! Har redan
uppgjort med S. (F. K.) om försäljande (?) av vissa delar
av mitt manuskript.
Jag reste hit i sällskap med M. Det var ju så att
Ljunggren nu övertagit Aftontidningen och jag reste
för att fråga honom om han kunde skaffa mig något
tillfälligt job på den, men både han och S. skaka sina
nykterhetskloka huvuden. Här i staden är gott om folk
som kan skriva.
Försigkomna realstudenter, numera välbeställda
nykterhetsredaktörer och amanuenser, råda mig att
söka in vid något — privatgymnasium. Det är i all
välmening, förstås, och med fullständig okunnighet
om hur det är att vara fattig.
Mina s. k. vänner och ordensbröder tyckas ha
förfärligt bråttom när de träffa mig nu. Kanske de ana
— ja det göra de — att jag sökt plats på någon tidning.
Namn behöver jag inte nämna — men en direktör
fick förfärligt bråttom när jag nämnde om mitt ärende,
och redaktören erinrade sig ögonblickligen att han
hade ombrytning.
Jag skrattar för mig själv åt dem. Och jag reser hem
till min bygd igen.
Uvbärgsmördarens historia har jag försökt behandla
psykologiskt. Jag känner honom, vi äro barn från
samma by.
Tack för vänligheten! Med hälsning
Dan Andersson.
Det är lustigt att varenda gång jag är i Stockholm
och talar med »bildat» folk om mig själv så dra de till
med — studentexamen! Det där funderandet har jag
för längesedan måst slå ur hågen. Det måste helt enkelt
gå den förutan och gör det inte sä blir det inte mitt fel.
Den självlärdes, och grundligt självlärdes,
ärekära ömtålighet i förvissning att vara
bättre värd, som här lyser igenom, blev ju
ett av de utmärkande dragen i Dan
Anderssons diktarressentiment. Och
studentexa-mensfetischismen, som då ännu — det är ej
längre sen! ■— var ett sine qua non, bidrog
onekligen till hans förvisning till de s. k.
proletärdiktarna bland vilka han ej hört eller
hör hemma. En helt annan ton möter man i
nästa brev, daterat Luossa den 15/e 1913 -—
fadershemmet i Skattlösberg, som
förblev-en av de fasta punkterna för hans irrande själ:
Vän!
Hoppas ni ej ännu flyttat. Jag ville med detta tacka
för tid som varit. Vår bekantskap kunde ju varit äldre,
men tyvärr har min blygsamhet — med vilken jag alltid
haft att kämpa, åtminstone under vissa
omständigheter — hindrat mig från att stifta bekantskap.
Så var det två roliga saker jag skulle mäla. För det
första har jag fått ett briljant uppslag hur
»Finnmarkens Krönika» skall skrivas så att formen ej hindrar
fantasien att skapa då den kan och vill, och så, att
den samtidigt blir en detaljerad skildring ur
kolar-livet. Jag kom på det i dag och fick ett stort hopp.
För det andra har jag helt oväntat fått 50 kronor
från en avlägsen vän, (ej författare) och detta sätter
mig i stånd att gå ut och samla mera material för att
fullborda arbetet. När jag sist lämnade Storgården
hade jag 1.50!
Om nu Tidens förlag skulle refusera »Sorgmarschen»
så skickar jag den jämte »Finnmarkens Krönika» till
dig. Om du då vid tillfälle genomläser dem och finner
att de äro värda något så skickar jag dem på nytt.
Skulle jag ej lyckas få debutera i vinter, så hoppas
jag att du hjälper mig så att jag åtminstone får komma
ut. D. v. s. om du vill.
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0104.html
