Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
inte alldeles okomplicerade orsakskedjan
klarläggs på ett ganska övertygande sätt, en
psykologilektion som kanske kan vara nyttig
för en och annan. Som människoskildring
uppehåller filmen intresset utan att äga mera
märkbara konstnärliga förtjänster.
Det är längesen Amerika gjort någon lika
bra film som Förspillda dagar, regisserad av
Billy Wilder efter Charles Jacksons roman. I
jämförelse med boken är filmen visserligen
inte så genomfört konsekvent i
framställningen av en drinkares öde. Sådana
höjdpunkter som självkänslans stegring och
sammanbrott vid den misslyckade väskstölden
eller mardrömsvandringen med
skrivmaskinen under sökandet efter en pantbank har
heller inte lyckats riktigt på film. Men i
gengäld blir filmutförandet i många
avseenden påtagligare och av mera skakande
verkan. Det gäller intrycket av själva
alkoholbegäret, den våldsamma besattheten, det
slaveri under lasten, som kan få drinkaren att
uthärda vilken förnedring som helst för att
komma över den åtrådda vätskan, ja, få honom
att i ivern krossa buteljhalsen med tänderna
eller att utstuderat systematiskt förbereda
avslocknandet i ruset. De få scenerna från
alkoholistanstalten hinner sätta in en stöt,
som sen fullföljes genom
deliriumhallucinationen av striden mellan råttan och
flädermusen: den komik som kan finnas i en sådan
seen överträffas dock betydligt av skräcken.
Ray Milland visar sig som en intensiv och
ledigt suverän karaktärsskådespelare när han
nu äntligen fått en ordentlig uppgift. Som
bakgrund får man en rad välbefolkade,
slående riktiga New York-bilder. Filmen
slutar med en antydan om hopplös kretsgång
(viskyflaskan utanför fönstret) men lär också
serveras med ett annat slut, en hemidyll med
mycket mjölk. Den slagkraftiga yttre
realismen är ju inte sällsynt i amerikansk film,
det ovanliga är när den som här förenar sig
med en hållbar psykologisk realism.
Frånvaron av den sedvanliga förljugenheten har
en stark verkan, som också sprider sig till
den konstnärliga upplevelsen.
Annars är Walt Disney alltjämt i sin art
den amerikanska filmens yppersta tillgång.
Dumbo hör inte till hans mest genomarbetade
saker men bjuder ändå en storartad fest för
fantasi och sinnen. Det är sagan om den fula
ankungen i elefantversion. Dumbo föds med
ett par väldiga vingliknande öron som han
snavar över och gör sig löjlig med, en skandal
i den värdiga elefantvärlden. Men när han
bestått provet inför de hånfulla kråkorna
skänker de honom självtillitens mystiska
fjäder och han lär sig flyga. En flygande
elefant! Den föraktade egenarten har blivit
en sensation, skandalen vänds i succés och
massreaktionen åker där i sitt eviga godståg.
Den tecknade filmen har genom sin
orealistiska karaktär särskilda möjligheter att
slippa ifrån vanecensuren och Disney
försummar inte att utnyttja dem.
Elefantmoderns kärlek kan karikeras just genom att
avvinnas en överdriven känslosamhet.
Dumbos fantasier i champagneruset kan förena
oskyldig formlek med en ganska praktfull
oanständighet, lokomotivets arbete bland
kullarna kan få en tillsats av coitussymbolik.
Effekterna sträcker sig från ett slags levande
leksaksnaivism till en kosmiskt genomfläktad
storslagenhet (som i tältslagningen), från
svindlande upptorningar (som
elefantpyramiden) till fyndiga psykologiska infall (som
chimpansen i cirkuskavalkaden när han
förstulet sätter tillbaka den lösryckta
gallerstången i sin bur). Särskilt roliga är kanske
kråkorna: en briljant parodi på
undrevärlds-eleganta ligister med deras svängande mellan
jargongbrutalitet och kamratsentimentalitet.
Det enastående med Disney är att han förenar
en sådan fantasiens frihet med en sådan
teknisk exakthet, en så säker
verklighetsobservation med en sådan psykologisk
djupintuition. Han är de tecknade formernas
illusionist, abstraktionernas överlägsne animator,,
som sammansmälter former, färger,
rörelse-och ljud till ett oemotståndligt helt.
Naturligtvis kan man säga att Disney upprepar sig"
på sätt och vis, men det kan en så
specialiserad mästare knappast undgå och det
utgör-ingen anledning till otacksamhet.
René Clair är numera en helt
franskamerikansk regissör, vältrimmad i den
tekniska hollywoodstilen men ändå med ett
tydligt drag av fransk intellektualitet och
esprit. Av Agatha Christies detektivroman
»Tio små niggerpojkar» har han gjort en på
sitt sätt nästan perfekt film, Och sen var
ingen kvar. Där finns en idealisk
intrig-situation: tio för varandra obekanta människor
sammanförda på ett slott, isolerat från
världen på en klippig ö. En efter en av de tio
faller offer för en mördare som måste finnas
ibland dem, men som ingen vet vem är.
Alla misstänker varandra och hotar att ta
död på varandra i förhastat självförsvar..
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
