Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
Från början har de dessutom alla anklagats
inför varandra för hemlighållna brott och
det hela ter sig som en bitter parodi på
samhällsliv och mänskligt umgänge. Filmen är
ett litet häxmästeri av elegant konstruktion
och klar, bildsäker gestaltning.
Inom thrillergenren tillhör Spiraltrappan i
Siodmaks regi något av det mest artistiska
och suggestiva. Särskilt upptakten är
beundransvärd, på en gång tungt drömlik och
laddad med outlöst spänning, med den
stumma flickan på hemväg från en primitiv
biografföreställning, genomdränkt av
åskregnet och omgiven av mordhot. I det ensliga
herrskapshuset är faran henne närmare än
någonsin och hennes medvetande om den
ökar gradvis utan att hon dock vet varifrån
den hotar. Den sängliggande gamla kvinnan
yrar i dunkel orakelstil om sina omaka söner
och hemlighållna brott, och motsättningen
är ständigt den mellan ombonad trivsamhet
och kalla skräckfläktar: en motsättning som
rymmer något mycket mera representativt
än filmens speciella kriminalmotiv anger.
Vill man nämna en film som Lubitschs
senaste, Husan som inte visste sin plats, är
det bara delvis därför att den är en njutbar
sedekomedi som ställer friare livsformer i
kontrast till de stelnat aristokratiska eller
nevrotiskt överklassengelska. Men vad man
alldeles särskilt minns är porträttet av en
monumentalt småborgarkonventionell
apotekare, infattad i sin yrkesvärdighet och sin
sakralt pekoralistiska hemomgivning med den
handmålade tavlan och den högfärdiga,
smygförsupna modern. Det kusligaste och det i
filmen mest skickliga draget är att denna
uppstyltade banalitet kan te sig eftersträvansvärd
för den okonstlade tjänsteflickan.
Vill man även nämna en film som Gilda
allmänt uppfattad som en bravuruppvisning
av Rita Hayworths sensuella resurser, beror
det närmast på att den kan ses också på ett
annat sätt. Enligt min uppfattning är »Gilda»
det ohöljdaste uttrycket för amerikanskt
kvinnohat man någonsin skådat på film.
Antagligen har framställarna varit omedvetna
om vad de givit uttryck åt, därav förklaras
intensiteten och*konsekvensen. Till det yttre
rör sig historien om en genom svartsjuka
missförstådd kärlek, men i själva verket utgör
filmen en enda förnedring av den sköna Gilda
i Rita Hayworths gestalt. Hon är den kalla
lyxskökan som inte kan mätta den hunger
hon uppväcker hos männen, därför hatar de
henne och finner sin lust i att plåga och
förnedra henne. Filmen rymmer uppenbart
reaktionen hos den amerikanske mannen som
alltför ofta finner sig vara endast en kugge
i produktionsmaskineriet, utan kontakt med
livets väsentligheter och därför instinktivt
föraktad av kvinnorna, som seglar förbi
honom i utmanande, kärlekslös
självtillräcklighet.
Bröderna Marx har efter några års uppehåll
åter dykt upp i En natt i Casablanca. Och de
har inte glömt bort sina talanger! Med
energisk dårskap möblerar de om världen
efter sitt sinne, denna gång med den framåt
-böjde, cigarrbolmande Groucho som direktör
för ett hotell med ett brokigt klientel av
nazistagenter och excentriker. Brödernas
fantastiska och förolämpande tilltag tar fasta
på speciellt amerikanska beteenden och
levnadsformer, särskilt då Groucho med sin
parodiska flirt, sin oberörda uppslutning kring
kvinnlig nyckfullhet och sin vitsigt
halsbrytande svada. Han tycks vilja visa att den
som bara skenbart faller in i stilen kan säga
och göra nästan vad som helst, reaktionen
mot förlöpningarna kommer ändå alltför
tveksamt och försenat. Harpo, understödd av
Chico som en mera åt det normala vettande
medhjälpare, är det lyckligt strålande
vansinnets man, blommande av infall, av vilda
åtbörder och visslingar, ett slags befriad
fågelsjäl i en skrattande fågelskrämmas
skepnad. I hans fäktscen med tysken triumferar
hans hämningsfritt obundna förnuft över
löjligt fjättrande mänsklig ritualism. Sin harpa
finner han denna gång väntande och redo
under ett kvinnoporträtt i en skräpkammare
av konstnärligt tjuvgods: det hela är
förmodligen avsett som en symbolisk satir över i
första hand amerikansk kultur. Scenen med
koffertpackningen är slutligen ett typiskt
exempel på drömstämning med djärvt
till-lämpad mekanisk logik. Man skulle kunna
beteckna bröderna Marx som filmens Mark
Twain. I enlighet med den långt framskridna
tiden är bara deras grepp i det irrationella
djupare.
Den schweiziska filmen Sista chansen av
Leopold Lindtberg kan göra anspråk på
särskild välvilja för sin ärliga och humana
framställning av en grupp krigsflyktingars
vedermödor och problem. Den är äkta och
trovärdig nog i sin skildring av tyst heroism,
opåräknat svek, framtvingad solidaritet, men
den saknar verklighetsupplevelsens eller den
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
