Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ensamhetens stad. Av Åke Leander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ensa m heiens stad
stjärna vid stjärna jag lagt, men jag vet, det är lek, det är intet,
ingenting, ingenting alls, det är lek, det är lögn, det är intet,
ingenting, ingenting alis, men jag leker ibland, att jag leker
att något är på andra sidan muren.
IV.
Frostkristallernas tid är förbi och ändad den isiga leken,
leken med ingenting, ingenting alls. Min ensamhet klär sig
stilla i levande grönt, mina träd äro vita och skära av blommor,
springbrunnskaskader av levande vitt och skärt ur myllan, som tinar:
icke i tältet av is, det är slut, det har fallit, har nånsin det funnits:
himlar av blått och grönt, det är dyningars rörelse, dyningar, glidande
bort, bort, med skummet av moln, bort bort mot de sällsamma stränderna
kväll eller morgon, bort, bort,
tills allting blir stilla.
Då spelar trasten i det högsta trädet.
Dess rena flöjtton glider ut i kvällen,
högt, högt där uppe är det vattenringar,
som sakta vidgas på den blanka ytan,
tills trasten svarar i en annan trädgård.
Då lyssnar allting. Då är undrets timma,
och igelkotten, han den innestängda,
den stumma stackarn, dröjer under trädet
där trasten spelar: det är nog att ringar
gå ut där uppe på den blanka ytan
och vidgas ständigt för att slutligt mötas.
Outsägligt skön är den stund, då stenens välde är ändat,
murarnas makt är krossad: de stå där ännu, men ringarna vidgas,
vidgas och vidgas och uppgå ett ögonblick i en underbar enhet,
flyktig men likafullt sann och så verklig som stenen faktum är verklig.
Lyssna, lyssna och hör: långt bort är det andra trastar, som spela.
Detta är verkligt och sant och det enda heliga: ensamhet möter
ensamhet.
Det är bara ensamheten, som sjunger.
O ensamhet, du sköna stad,
du har mig nu, du stad av liv,
jag hör dig till, jag är i dig,
det är i dig jag jublar nu,
o ensamhet,
o ensamhet,
en sällsam afton spela dina mörka fåglar.
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
