Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sve n s k a r o m an er o ch noveller
Masso och grymmerskorna, en förstoring av
en psykologisk detalj som fällts in i ett hörn
av helhetsbilden. Däremot har försöken att
dikta in gudstrons och det patriarkaliska
samhällets fall i Bengts kris inte blivit
övertygande. Man har ett bestämt intryck av att
det är fråga om efterrationaliseringar. Ändå
har Ahlin säkert rätt i sitt försök att koppla
in berättelsen om Bengt i ett
världsåskådningssammanhang. I den viktiga hypotetiska
avslutning som givit boken dess titel framhålls
sannolikheten av att en pojke med Bengts
förutsättningar skulle bli kommunist, och att
han senare skulle komma att betrakta
kommunismen som en skenlösning. Detta
forefaller riktigt. Ett misslyckat sökande efter
mänsklig värdighet samman med faderlig
auktoritet kan ju lätt bytas mot ett
misslyckat sökande av mänsklig värdighet
samman med partiauktoritet. Om
världsåskådningsproblemen satts i relation efter den
linjen till Bengts upplevelser, hade de
sannolikt givit ett stöd åt berättelsen.
Hur som helst är Om till åtminstone tre
fjärdedelar en historia som hänger ihop,
vilket är mer än vad man kunde säga om Min
död är min. Om är också — trots allt — en
mer naturlig och mindre förvriden bok, och
därför mer gripande.
En i flera avseenden slående kontrast till
behandlingen av Ahlin erbjöd mottagandet av
Stig Dagermans senaste bok.
Dagerman hade för det första en viss
hopspard kredit av välvilja. Hans starka
debutbok Ormen kom ut så sent på säsongen
1945, att den inte riktigt hann bli recenserad
i full utsträckning. I denna roman visade sig
Dagerman kunna förena skarp
verklighetsiakttagelse med pressande symbolik och en
intellektuellt oförfärad anarkistisk analys av
tidens problem. Det var en begåvning som
manifesterade sig på ett från konstnärlig
synpunkt ganska lyckat sätt.
Dagerman var alltså nästan predestinerad
att få sin bok nummer två väld till objekt
för kritikens strävanden att visa sig fri från
fördomsfullt avvisande av alla nya tendenser.
Dessutom väckte tydligen De dömdas ö en
äkta entusiasm inom vissa yngre litterära
kretsar. Delvis berodde detta väl på att den
följde med det litterära modet: där fanns
bevis på att författaren grundligt läst såväl
Kafka och Sartre som den inhemska
fyrtiotalslyriken. Delvis berodde det på något
annat: De dömdas ö är verkligen en ung bok.
Detta noterades vederbörligen av den enda
mera bemärkta reservanten mot
hyllningarna, av Ol]e Holmberg i D. N., då han talade
om Sturm und Dräng. På hans värdering
skall här inte gås in; själva karakteristiken
är beaktansvärd. Dagerman låter i sin bok
förekomma sådana yttranden som att det
visserligen inte finns något som har mening
i och för sig — då skulle man aldrig kunna
förlåta livet — men eftersom det man gör är
av betydelse för en själv, blir handlingen,
den meningslösa handlingen full av vikt. Där
vädjas om att man bör betänka, »att en
människas omoral aldrig i evighet kan konkurrera
med världsordningens välsmorda, perfekt
fungerande brottslighet». Människans
väsentligaste uppgift är, heter det på ett annat ställe,
»att säga åtminstone den halva sanningen om
världens hela lögn».
Sådant vittnar om ett starkt patos och en
föga mindre ambition. Det berör läsaren
sympatiskt, liksom den våldsamma energi
boken förutsätter hos författaren. Om Dager {+-+}
man blir en betydande författare — vilket
det finns viss anledning att förmoda —
kommer De dömdas ö att få dokumentariskt
intresse. Lyckad är den nämligen inte.
Genom att skildra några räddningslöst
skeppsbrutna på en solstekt och ogästvänlig
ö vill Dagerman belysa människans kusliga
belägenhet i tillvaron. Det finns en
genomgående beräkning i författarens arrangemang,
men man blir varken rädd eller gripen.
Framställningen har inte mardrömmens
trovärdighet; det finns något alltför disciplinerat i
författarens inställning. Vidare tröttar han
ut läsaren, genom emotionell enformighet,
genom för mycket presens historicum, genom
brist på spänning: den intellektuella tråden
tappas bort i det på väloljade
associationsbanor framglidande ordflödet. Där finns
enstaka fina analyser, t. ex. av sorgens stadier
och former, men de förmår inte hålla intresset
levande. Det finns över huvud många
utmärkta detaljer, men de räddar inte helheten.
Den som däremot verkligen förmår ge
intryck av kuslighet är Sivar Arnér. Han är
en oroande författare: det visar han inte minst
i Du själv. Boken innehåller en modern
äktenskapshistoria och en medeltida legend
(med frestaren och övriga tillbehör) tecknade
i varandra; det avsedda resultatet är att
läsarens verklighetsförnimmelse blir osäker.
I djupare mening oroande är framför allt
den manliga huvudpersonen Sverker; han är
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
