Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S vens k a r omaner och noveller
och av hans kritik mot det moderna Amerika.
Schütt känner dock U. S. A. genom
självsyn; bakom skildringarna av huvudpersonens
körsnärsjobb ligger biografisk verklighet.
Bokens motiv är en kulturleda, som till sist
utmynnar i ett slags undergångsmystik;
huvudpersonen sänker sig i socialt avseende,
men finner inte den sökta befrielsen — den
kan endast ges genom själva personlighetens
upplösning. Lyktfisken är en febrig och i vissa
avseenden motbjudande bok, men den kan
inte frånkännas intensitet.
Bland årets debutanter kan man märka, hur
det sedan en tid mycket starka formintresset
håller på att föra till en prosa, som skulle
kunna kallas den dekorativa skissen. Ett
påfallande exempel är Thomas Funcks
ara-beskartade Småstycken. Å andra sidan
präglas den kanske mest uppmärksammade
debuten, Torsten Bohrs Mot vår vilja, av en viss
tendens till förenkling av stilen. Det är en
skildring av ett ungt äktenskap, som trasas
sönder; förloppet är något rapsodiskt
framställt, och författaren har kanske inte
presterat en bindande psykologisk motivering,
men han har lyckats suggerera på läsaren en
känsla av att det skildrade skeendet är
nödvändigt och oundvikligt.
Debuterandet tycks f. ö. ha minskat något
litet i frekvens, men det är alltjämt livligt.
Eftersom de unga till antalet är fler än
någonsin, borde klokheten bjuda de medelålders
att behandla dem med stor försiktighet och
att i varje fall någon gång försöksvis tänka
sig tio år framåt i tiden.
Det är eljest påtagligt att de äldre och
medelålders stod för flertalet av boksäsongens
goda eller betydande verk.
Titeln på Bo Bergmans finstämda
novellsamling Epiloger anger att den sena ålderns
perspektiv dominerar i berättelserna;
författarens nyfikenhet på människors öden har
emellertid inte släppt, och det finns gott om
psykologiska poänger särskilt i historierna
om gestalter med anknytning till teaterns
fantastiska värld. Den enkla noblessen i
stilen bidrar till intrycket av besinning och
klarhet.
Gustav Hedenvind-Erikssons Sagofolket som
kom bort ansluter sig som en andra cykel till
Jämtländska sagor och hör liksom dessa till
hans förnämsta verk. Sagan är Hedenvinds
mest ursprungliga litterära uttrycksmedel,
hämtat från en tradition som han upplevde
i sin barndom och ungdom; med bibehållande
av den rustika tyngden i tonfallen har han
förvandlat den till ett finjusterat instrument
för framställning av sin vittfamnande
livserfarenhet. En sådan saga som »Storhushållet»
är typisk för det sätt på vilket Hedenvind
för in sina egna funderingar i en skildring av
något mycket gammaldags. »Storhushållet»
handlar egentligen om alla sociala
institutioners begränsning och förgänglighet.
Hedenvind kan aldrig tänka sig det mänskliga
fristående från de materiella livsbetingelserna
och den samhälleliga organisationen — det
inskärper så gott som alla hans sagor —
men han kan inte heller tänka sig en
organisation eller institution som slutgiltigt löser
människans problem. Människan kämpar i
föränderlighetens ström; endast sällan och för
kort tid uppnår hon att skapa harmoni och
balans i sin tillvaro, men strävandena i den
riktningen är föremål för Hedenvinds stora
intresse, även när de i sin groteska
klumpighet misslyckas och är i behov av en god
portion av hans breda humor för att deras
ynklighet skall bli uthärdlig.
Definitiva genombrott fick två författare
som båda är över de femtio, nämligen Stina
Aronson och Tage Aurell.
Stina Aronsons bok Hitom himlen utges
på titelbladet för roman men är i själva
verket en serie berättelser från nordligaste
Norrland, mer eller mindre fast knutna till en
gemensam huvudperson. Det är möjligt att det
lyckade resultatet i själva verket beror på
att det inte är fråga om någon sluten
romankomposition. Gossen på tröskeln, som kom
för några år sedan, verkade faktiskt något för
hårt arbetad. Hitom himlen kommer en att
tänka på målare, som målar samma motiv i
flera varianter med obetydliga förändringar;
där finns påtagliga upprepningar och det
glappar här och var i tidsbestämningarna
mellan de olika berättelserna, men man
bortser gärna helt och hållet från sådana
bagateller och gläder sig i stället åt den skissens
kraft och friskhet som präglar boken
alltigenom. De människor, som det berättas om, är
fattiga læstadianer. Stina Aronson återger
deras vardagliga tillvaro med en absolut
exakthet: arbetet, matvanorna, interiörerna
i stugorna och det bistra klimatet ■—
alltsammans finns där. Man känner snölukten,
och man darrar under den storm, som håller
på att stänga in Emma Niskanpää i hennes
isolerade hus. Människoskildringen präglas
av en blandning av knotig monumentalitet
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
