Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Sex dikter. Av Edna St. Vincent Millay. I svensk tolkning av Irma Nordvang - Säg vad du vill... - Vad talar du om död... - Du är ej skönare än blå syren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEX DIKTER
Av EDNA ST. VINCENT MILLAY
I svensk tolkning av IRMA NORD VANG
Säg vad du vill...
Säg vad du vill, gräv hjärtat ur mitt bröst
att finna från i fjol en rosenstock;
jag går så säkert mot min mognads höst,
som såg jag bakom slutna ögonlock
ren frukten bärgad. Skratta om du vill
och säg, att jag ej fäller löven än.
Var sommarfladder, skyar i april
mitt väsen förr — nu är jag mer, min vän.
Jag står med tyngda grenar; frostigt klar
min himmel välver, svart av fågelsträck.
Förvirra mig, tag mig i ömt försvar,
säg vad du vill om vår och vintergäck —
likt rosen, som mot grenen lutar tung.
jag går mot höst, jag är ej mer så ung,
Vad talar du om död...
Vad talar du om död, som aldrig dör?
Tror du, att den som danat dig av ler,
den skapare, vars mästarhand jag ser
i örats snäcka, strupens fina rör,
och som mot pannans välvning,
bräckligt skör,
har rundat ögats dunkla djup, ej mer
känns vid sitt främsta verk? Tror du det
sker,
att en fullkomlig bild han själv förstör?
Jag säger dig: Vad än blir jord igen,
och vilket stoft, vars anda han blåst in,
än blir till aska — inte du, min vän!
Nej, en gestalt, så gudalik som din,
skall smycka evigt ung hans tempelfris
i marmor mejslad, Mästaren till pris.
Du är ej skönare än blå syren
Du är ej skönare än blå syren,
ej fagrare än kaprifolens fång
av färg och doft; du tävlar ej en gång
med täppans enkla vallmo. — Utan men
förmår jag se din skönhet, fast förskräckt
jag väjer för dig och ej vet varthän,
vart jag skall fly — så skälva mina knän
av samma bävan, kvällens månljus väckt.
Likt den som långsamt ökar dag för dag
sin dos av gift med någon droppe mer,
till dess han tål vad tio dö utav,
så, vand vid skönhet, som i djupa drag
jag druckit in var stund, jag ser och ser
och dricker — lugnt — det som blev
mångens grav.
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
