Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Alexanderhuvuden i Köpenhamn, Konstantinopel och Alexandria. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A lexander huvuden
Baksidan av huvudet är endast rått
tillyxat i triangelform; då detta väl tillhört
en kolossalstaty och tycks förskriva sig
från Trajanustiden, när »Alexanderkulten»
stod i högsta flor, har väl det hela varit
inpassat i någon monumental bakgrund på
förnämlig plats. Ansiktet med de
djupt-liggande ögonen och den patetiskt
halvöppna munnen har ett utåtriktat uttryck,
ett spänt, forskande, nästan hotfullt drag.
Man kommer att tänka på uppgiften att
Alexanders ansikte ibland kunde vara
»skräckinjagande» och på anekdoten hos
Plutarkos, att han en gång vettskrämde
Kassandros till den grad, att denne, när
han långt efter Alexanders död som konung
över Makedonien en gång vandrade
omkring i Delfi och oförmedlat kom att stå
ansikte mot ansikte med en bild av
Alexander, så när fått en fullständig kollaps. Om
Alexanders lättretlighet och måttlösa
vredesutbrott gå ju många berättelser; på
den punkten torde han ha varit belastad
på mödernet, både från farmodern Berenike,
som tycks ha varit en veritabel furie, och
från modern Olympias, som, till det yttre
kanske mer behärskad, dock är en av
antikens hemskaste kvinnogestalter.
Glyptoteket äger ett annat
Alexanderhuvud, vilket av Bernoulli räknas till de
osäkra, av den ibland hyperkritiske
Schreiber till de falska. Enligt min mening hör
det till de säkra. Så pålitliga fackmän som
Arndt och Furtwängler hysa samma
mening. Bernoulli finner lockarna »kastade
om varandra» och deras »anordning
avvikande från alla andra bilder». Om
locksvallet, som är starkt skadat, bör man nog
yttra sig litet försiktigt. För min del har
jag ingen svårighet att trots bräckor och
bristor urskilja de två berömda, från
Azarahermen välkända uppåtsträvande
lockparen över pannan. Pannvalvet är som
vanligt tvådelat, kinder, mun och haka ha
de för Alexander karakteristiska linjer, med
vilka jag nyss sökt göra läsaren förtrogen.
Helfigur från Magnesia vid
Sipylos.
Konstantinopels Museum.
Näsan är däremot restaurerad, om fullt
lyckligt lämnar jag därhän. Vid en korrekt
fotografering framträder en lätt vridning
av huvudet åt vänster. Ögonen, som
vanligt djuptliggande och tillbakadragna från
näsroten, ha samtidigt, som katalogen
träffande anmärker, »en stark rundning
som ligger på gränsen till det osköna». Vad
har konstären — eller eventuellt kopisten
— velat antyda med det? Ur Plutarkos
veta vi, att Alexanders ögon ägde en fuktig
glans; två andra antika författare berätta,
att de voro glada och strålande — kanske
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
