Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Snoilskys »demokratiska» historieuppfattning. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Valentin
och hans Kersti. Vi återkomma i andra
sammanhang till denna dikt. I den andra
dikten, Olaus Rudbeck, glorifieras
kulturpersonligheten, som offrar egen välfärd och
berömmelse på den medborgerliga
pliktuppfyllelsens altare. »Mitt hus kan få brinna
men icke min kyrka.» Samma motiv hade
skalden för övrigt varierat i den samtida
dikten Michelangelo och redan på
1870-talet i en dikt om Benvenuto Cellini.
I dikterna av 1887 ingå fyra svenska
bilder, därav en av de märkligaste ur både
konstnärlig synpunkt och med hänsyn till
den insyn, den ger i skaldens psyke: Vita
frun. Men av hans nya syn på den sociala
frågan äro alla dessa dikter oberörda.
Detsamma gäller som nämnt bilderna i hans
sista diktsamling. Den sista av dem, Frun
på Salshult, som kom till 1897, kunde, vad
innehåll och uppfattningssätt beträffar,
lika gärna ha skrivits sjutton år tidigare,
då först Stenbocks kurir och sedan en rad
andra renodlat patriotiska svenska bilder
sågo dagen.
Det var ingen tillfällighet, att Snoilskys
patriotiska diktning kom att vara hans
liv ut, men att den sociala blott blev en
episod. Han diktade »socialt» mer av plikt
och föresats än av ingivelse. Han kände
från begynnelsen, att den sociala diktningen
icke passade hans naturell men att den
patriotiska gjorde det. I ett ofta citerat
brev av mars 1882, således omedelbart
före hans »sociala» period, till den finländske
litteraturforskaren Estlander, framlägger
han sin nya åsikt, att den skönlitterära
författaren måste, om hans diktning skall
ha något existensberättigande, söka
påverka samtidens stora frågor genom att
åtminstone låta framskymta sina egna
tankar om dem. Han anser det troligt, att en
paus kommer att inträda i hans diktning,
tills han vunnit större klarhet om sin egen
inställning till tidens problem. Endast
rent fosterländska ämnen kommer han,
därom är han viss, att alltjämt dikta om.
»Kärleken till mitt folk och dess öden är
ett huvudstycke i min katekes — där är
jag på det klara, där känner jag fast
botten och kan sjunga ut fritt; men för övrigt
känner jag mig osäker och vacklande i
min poetik.» Några år senare insåg han,
att social diktning icke vore något för
honom, »som med tusen traditioner» hängde
fast »vid en gammal romantisk
uppfattning». De sistnämnda orden vittna om stor
självkännedom.
Men förhåller det sig dock icke så, att
Svenska bilder präglas av en »demokratisk»
historiesyn, som indirekt skulle kunna
påverka opinionen till förmån för de olyckliga
samhällsklasserna? Enligt ett allmänt
åskådningssätt, som torde återgå på Karl
Warburgs Snoilsky biograf i, äro icke Svenska
bilder, »allra minst de äldre», — en ej
oväsentlig reservation — burna av någon
»storsvensk» eller »konungsk»
historieuppfattning. »Skaldens sympatier», skriver
Warburg, Ȋro alldeles avgjort hos det
lidande folket och icke hos bragdhjältarna.»
I likhet med Fryxell, »Snoilskys historiske
lärofader», hyste han motvilja mot Karl
XII, den chauvinistiska patriotismens idol,
och mot »statskuppmannen» Gustav III
—• som han dock hyllade i
Svensksundsdikten 1890. Han hade beröringspunkter
med sin lärofader »ej blott i känslan för
folkets lidande gent emot de stores
bragdära utan ock i sympatien för
kulturpersonligheter, vilka han med förkärlek besjunger».
Det finns intet skäl att betvivla
uppriktigheten av Snoilskys känslor för det
lidande folkets nöd, den »hjärteblödande
medkänsla», som det svenska folkets
»pinohistoria» — hans egna ord å propos dikten
På Värnamo marknad — framkallade hos
honom. Men filantropi är icke demokrati.
Likaså är det tvivelsutan riktigt, att Snoilsky
högt värdesatte Fryxell och att denne i
vissa avseenden påverkat honom, men
skiljaktigheterna dem emellan äro minst lika
stora som likheterna.
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
