Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Snoilskys »demokratiska» historieuppfattning. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilskys »demokratiska» historieuppfattning
Var Fryxell i mycket en efterboren
»mössa», utilistisk, pacifistisk, kärvt
moralistisk och demokratisk, var Snoilsky en
»hatt», åtminstone, vilket hans diktning
avslöjar, vad det undermedvetna
beträffar: skönhetstörstande, heroistisk,
tradi-tionalistisk, aristokratisk. Hans
temperament var lika lyriskt som Fryxells var
nyktert. Han var en romantiker •—
visserligen utan romantisk metafysik — som
ville vara realist, liksom han var en
aristokrat, som ville vara demokrat.
Den största »mössan» i den svenska
litteraturen, Johan Olof Wallin, som
föraktfullt avfärdade »Napoleoner och
Alexand-rar» men hyllade medborgare av Georg
Washingtons typ, har i en av sina mest
personligt färgade psalmer betecknat »ärans
prål» som »gift i gyllne skål». Icke så
Snoilsky. Genom Svenska Bilder går en våg
av saknad efter den svunna tid, då Sverige
spelade rollen av stormakt i Europa. Genialt
låter han Vasarnas vapen symbolisera det
forna bonderikets nyförvärvade glans:
Nu ej mer den bleka kärven
som den stod på Upplands gärden,
men i rang med örn och lilja,
känd och ärad över världen.
Det svenska namnets klang
var en annan,
då än från Leipzigs och Warschaus dar
den minste bar
av gloria liksom ett skimmer på pannan,
och då — alltjämt enligt Snoilsky — den
svenska studenten i sin slitna dräkt med
ett Romanus sum slog sig ned på den
yppersta bänken framför tyska och holländska
professorers katedrar. Vad som framdrages
för att trösta läsaren och skalden själv
över det svenska stormaktsväldets fall,
t. ex. i Slottsherren, förefaller icke
övertygande.
Den gamla krigsromantiken från Tegnérs
och Runebergs diktning, vilken var Fryxell
alldeles främmande, genomströmmar
»Bildernas» stridsskildringar och sätter fler-
städes sin prägel även på
människoskildringen. Snoilskys hjältedyrkan är högst
romantisk och icke utan juvenila drag.
Liksom Carlyles hjältar har Snoilskys
förmåga att gripa människorna och
därigenom höja dem till det ideala, så att de
hänsynslöst offra sig själva för ledaren eller
för de ideer, denne representerar. De kungar
och aristokratiska krigare, som utgöra
hjältarna i de flesta av »bilderna», äro
omgivna av en gränslös trohet, beundran
och kärlek, särskilt från menige mans sida.
Då den utländska soldatesken på grund
av utebliven sold rebellerar efter Jan
Banérs död och förklarar sig vilja gå över
till vem som helst,
turken, påven eller satan,
bara han betalar bra,
tillägger deras anförare, Ruthwen, de
betecknande orden:
Släppa till sitt skinn för intet
gör man blott för en Banér.
Men då fienden rycker an, medan
fältherren, Snoilskys stamfader på mödernet,
ännu ligger på bår, göra de utländska
krigarna dock gemensam sak med svenskarna
och finnarna — av kärlek till den döde
Banér, vilken de, enligt Ruthwen,
i alla öden
följt och älskat intill döden,
en, milt talat, orealistisk uppfattning av
det trettioåriga krigets hårdföra och krassa
soldatesk men typisk för arten av
Snoilskys mycket ofryxellska hjältedyrkan.
Det förefaller onekligen egendomligt,
att det gång på gång upprepats av olika
författare, att Snoilskys syn på
stormaktstidens glans och dåd skulle ha varit den
moralistiska pacifismens och att skaldens
uppmärksamhet ständigt skulle ha varit
inriktad på »vad dramats stumma
personer, folket, genomgick och kände» (Per
Hallström).
Någon »moralistisk pacifism» finner man
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
