Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Berta Hansson. Av Torsten Bergmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Bergmark
Rödhårig pojke. Oljemålning. 1943.
Tillhör fil. stud. Tuve Nyström, Uppsala.
självt är puristiskt. Den som sett detta
storlinjiga och öppna landskap finner
ingenting förvånande eller konstruerat i detta
måleri.
Det kan verka långsökt, men jag tror
inte att det är någon tillfällighet att
»skolan» genom Helge Linden har sitt centrum i
Umeå med dess öppna och rätvinkliga
gatsystem, lika litet som det är en
tillfällighet att purismens yttersta konsekvens
in abstractum dragits i Holland av Piet
Mondrian, vars tavlor kan se ut som
flygfotografier av ett holländskt landskap
genombrutet av raka kanaler.
Till Berta Hanssons hemmahörande i
detta sammanhang medverkar väl också en
viss temperamentsöverensstämmelse; ett
reflekterande och konstruerande, mot inre
värden riktat sinnelag. Vid Helge Lindens
betydelse som direkt påverkare får alltså
inte fästas för stor vikt. En klart »puristisk»
tendens har redan en Skansenutsikt som
Berta Hansson målade på våren 1941, en
av de sista dagarna på målarskolan, innan
hon ännu kände till Lindens konst. Det
var förresten inför den tavlan som Otte
Sköld började frukta att Berta Hansson
hade en själ.
Ett uttryck för det provinsiella,
miljöbestämda, i Berta Hanssons måleri är vidare
hennes ofranska eller »finska» kolorit, med
åt det mörka hållet brutna färger, som står i
motsättning både till en cézannesk
harmonisk kolorit av rena färger eller en picassoid
riktnings atonala polykromi. Man finner
aldrig en högljudd färgklang hos Berta
Hansson, allt hålls inom ett mycket
nyansrikt register av låga färger, där silvergrått,
brunt, blekt citrongult, rosa, grågrönt eller
dunkelblått är tongivande. Denna kolorit
beror väl till en del på färgfattigdom hos
landskapet, men också på Berta Hanssons
förkärlek för skymningen och den dunkla
interiören, vilket i sin tur kan ses som en
följd av hennes skygga men på intet sätt
osunda inåtvändhet. Någon gång kan
färgen få en nästan tropisk hetta som i några
Fredrika-landskap med snipbåtar, utan att
den någonsin blir glad eller skrikig. Dessa
bilder kan påminna om Aguélis små
afrikanska landskap. Aguéli är förresten en
målare som Berta Hansson nämner som sin
nära frände.
Det är onödigt att försöka avgöra vad
som är Berta Hanssons starkaste sida,
landskaps- eller figurmåleriet. Men utan
tvivel har hon med sina figursaker givit
det originellaste och välkomnaste bidraget
till den svenska konsten, som är så rik på
äkta landskapsskildringar men har så få
intresserade människoskildrare. Berta
Hanssons allvarliga människointresse och
psykologiska inlevelseförmåga är det bl. a. som
ger hennes porträtt och figurer ett
moraliskt mänskligt värde utöver det rent
artistiska.
Hennes modeller är nästan alltid barn
eller åldringar. Det kan ses som en
begränsning, men det är väl så att hon lättare hos
dem finner det inre synligt i det yttre än
hos den vuxna människan, som så gärna
håller sig med en fasad och en attityd.
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
