Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Berta Hansson. Av Torsten Bergmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berta Hansson
I sina skolbarn har Berta Hansson haft de
tacksammaste modellerna. Det är oftast
synbilder som stannat kvar efter
skoldagsverket som fått bilda underlaget för mer
eller mindre fritt komponerade dukar:
barnen under morgonbönen, under körsången
eller i sina lekar på skolgården. Man har
påstått att Berta Hansson karikerar sina
barn. »Men själv uppfattar jag det inte så»,
säger hon i en radiointervju i samband med
debutställningen. »Det som stöter många
är för mig det mest karakteristiska och
charmfulla hos barnet. Jag skulle vilja
svara när någon finner mina barnporträtt
frånstötande: Jag har älskat mina barn
och funnit dem mycket vackra.»
Porträtt i egentlig mening har Berta
Hansson inte intresserat sig mycket för.
Hennes modeller är visserligen
individualiserade, men på ett liksom anonymt sätt.
Hon målar mera porträtt av en ålder, ett
själsläge, en människa gripen av en viss
stämning än hon målar en bestämd person.
Eller också porträtterar hon en grupp;
skolbarn förenade i en gemensam
uppmärksamhet.
»I skolsalen» från år 1945 är ett utmärkt
exempel på hennes förmåga att koncentrera
och ladda atmosfären i en tavla. Har man
känsliga organ kan man kanske förnimma
en lukt av fuktigt ylle i rummet, men inte
på ett sätt som stör, utan endast som en
nödvändig och berikande doft som bidrar
till att ge tavlan en mera komplex realitet.
Denna doft förmedlas kanske främst av
koloriten, vars färger är svepta i en gråvit
schumring, utan att dock figurernas klara
gränser utsuddas. Denna s.a.s.
sammanträngda färgskala i förening med den
samlade kompositionen ger tavlan dess
koncentrerade atmosfär, vilken liksom får sin
spets och mening i den främste pojkens
uppsträckta hand som avtecknar sig mot
den svarta tavlan.
I »Musikstund i skolan» har bildytan en
meningsfull formell rytmik av stor rikedom;
Musik stund i skolan.
Oljemålning. 1946.
Tillhör fil. dr. Tage Lindbom, Stockholm.
rytmiseringen är ju f. ö. genomförd även i
djupdimensionen. De fyra pojkarna är
individualiserade till ställningar och
ansiktsuttryck i lyssnandets olika poser. De fyra
ljusa ansiktena bilda fyra punkter av
koncentration. Denna nästan musikaliska rytm
har Berta Hansson kanske bäst givit i sina
bilder av dansande och lekande barn.
Om man trots allt vill framhålla en
begränsning i Berta Hanssons konst, behöver
inte detta innebära en kvalitativ värdering.
Hennes figurkompositioner framställer
alltid, trots formell rikedom och rik
individualisering, ganska osammansatta situationer
och stämningar. Hennes tavlor innehåller
ingen inre dramatik, inga tillspetsade
situationer, ingen opposition mellan olika
element eller handlande personer. Styrkan
ligger i stället i den intensiva
koncentrationen, i förmågan att fylla bildrummet med
psykiskt liv. Hur väl kommer inte blygheten
och tafattheten fram hos »Gratulanten»,
placerad rätt upp och ner, med fötterna
indragna under stolen och med båda hän-
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
