Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Berta Hansson. Av Torsten Bergmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Bergmark
Gratulanten. Oljemålning. 1946.
Tillhör läroverkslär. G. Gyllander, Ålsten.
derna på knäna. Alla rörelser är hämmade,
vilket ytterligare understryks av
uppställningen parallellt med bildytan. Den sneda
skuggan från stolen endast betonar det
stora och nästan ängsligt tomma rummet
där bakom.
En begränsning av annat och kanske
farligare slag hos Berta Hanssons konst är
hennes motivbundenhet. Den är delvis
orsaken till kraften och äktheten i hennes
konst, men risken kanske finns att hon
låser fast sig i en bestämd miljö och inte
förmår förnya sin upplevelse av den. Nu
när hon lämnat sitt skolarbete och slagit
sig ner i hemsocknen Hammerdal kan hon
ju inte heller ha den kontakt med
skolbarnen som varit en av inspirationskällorna i
hennes måleri. Och det är möjligt att just
spänningen mellan det borgerliga yrket
och den konstnärliga ambitionen var en
stimulerande faktor som inte längre finns.
Att farhågorna kanske inte är alldeles
ogrundade visar iakttagelsen att hennes
figurer ibland kan få något stelnat och
stereotypt över sig, kan få en smak av upprep-
ning och maner. Förenklingen kan bli
dekorativ i stället för expressiv, vilket
innebär en förtunning i stället för en
förstärkning av uttrycket. Det frusna, inåtvända
och knutna är visserligen en av de positiva
egenskaperna i Berta Hanssons måleri,
därför att det är något som passar det
innehåll hon ger gestalt åt. Men det blir
något negativt om det hotar att hämma
hennes skapande.
De tidigare sakerna, fram t.o.m. debuten,
har otvetydigt en större spontanitet, visar
större målarglädje. Men de kanske ändå är
ytligare. Rent tekniskt är framstegen sedan
dess stora. Tidigare målade hon
huvudsakligast à la prima med terpentinutspädd
färg. Numera arbetar hon med torr färg
som läggs på i flera väl genomarbetade lager
över varandra. Med schumringen, som hon
kanske använder lite vårdslöst ofta, når
hon suggestiva effekter och minskar
konturernas hårdhet. Om komposition vet
Berta Hansson nu betydligt mera än vid
sin debut. Överhuvud taget har hon vunnit
en större fasthet och säkerhet i användandet
av de måleriska medlen, och det är större
allvar, mognad och djup i hennes senare
måleri. Att problemen blivit större och
därmed de fulländade lösningarna avlägsnare
är självklart och behöver inte komma en att
tvivla på Berta Hanssons förmåga.
Tvärtom visar det att hon inte väjer undan utan
tar i tu med uppgifterna efter som de
kommer till henne.
Vad man ändå skulle kunna önska vore
att hon tog risken att söka upp en helt ny
miljö med helt nya konstnärliga problem.
Berta Hansson har tidvis målat i Skåne,
men hon har alltid undvikit det klara
dagsljuset och hållit sig till skymningen,
där hon inte behövt avlägsna sig alltför
långt från den färgskala som hennes måleri
fått i Norrland. Därför har Skåneperioderna
inte givit några väsentligt nya resultat.
Men betänkligheter och önskningar som
dessa är alltför beskäftiga. Berta Hansson
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
