Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Barbaren i Paris. Av Stellan Ahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barbaren i Paris
Av Stellan Ahlström
AUGUSTI 1894 befann sig
Strindberg i Österrike med sin andra hustru,
Frie-da Uhl, och deras nyfödda dotter. Isolerad i
en avkrok av världen öppnade han för
barndomsvännen Leopold Littmansson sitt
hjärta och anförtrodde honom att han längtade
våldsamt till Paris »der Verlaine som är en
straffad person hvilken aldrig kunnat reda
ekonomien är berömd emedan han har
talang». Och han tillade: »Moralen börjar
nemligen der talanglösheten börjar.»
Littmansson gjorde allt vad han kunde
för att vännen skulle kunna realisera sina
resplaner. Stunden syntes lämplig för
»erövringen av Paris». I juni hade L’CEuvre
med stor framgång uppfört
»Fordringsägare»; Strindbergs namn begynte bli känt
i allt vidare kretsar; Chåtelet funderade
på att spela »Himmelrikets nycklar»; en
annan teater intresserade sig för »Leka
med elden» och Lugné-Poë slutligen ville
absolut visa »Fadren» för parisarna.
Före avresan till Paris är tonen oerhört
optimistisk. Strindberg berättar att han
»medför 200 blader följetong på franskt.
Startar genast med sensationsartyklar så
att det skall bli häpnad i Parys. Le Journal,
L’Echo de Paris, L’Eclair ska bli fullskjutna
på åtta dagar.» (Parentetiskt må anmärkas
att i breven till Littmansson ofta användes
den prövande »y-jargongen».)
Strindberg gör en del avslöjanden om
sina litteraturpolitiska planer: »Det är rätt
att börja med Franceriket, men då straxt
derpå préfacera symbolisterna (utan att
hugga åt de andra, minst Zola som är
Charpentiers). Det är visserligen godt att
ha ett parti men ett helvete att straxt ha
ett motparti.»
17—Ord och Bild, 56:0 årg.
Man ser att Strindberg vill hålla sig väl
med symbolisterna och göra gemensam sak
med dem. För översättningen av »I
Hafsbandet» föreslår han titeln »Chose sur Mer.
— Conte Symboliste»: »Dermed göres jag
till modernist och de unga Svynskarna ville
göra Hafsbandet gammalmodigt.» Han
talar om »Den romantiske klockaren på Rånö»
som »symbolist-fantasist historien» och
rubricerar »Förvirrade sinnesintryck» som
»symbolistisk detraquistisk kompromiss
med naturvetenskap, poesi och ursinne».
Betecknande nog tillägger han: »Jag tror
att det är galet nog att vara modernt och
klokt nog att ej.»
Givetvis glömmer Strindberg inte sin
vetenskap. Hade han icke fått ett
smickrande utlåtande från själve Haeckel? Hans
självkänsla är högt uppdriven och han
skryter för Littmansson: »Eget att jag luktade
upp denna fin-de-siècle-hovedströmning
som skulle komma i naturvetenskapen. Nu
blir jag de unga franska kemisternas profet
(Ibsen) ty de äro vaggbarn mot mig.»
Hösten och vintern 1894 blev full av
besvikelser och missräkningar. Visserligen
lärde Strindberg känna åtskilliga författare,
konstnärer och journalister såsom Henri
Becque, Paul Hervieu, Paul Gauguin,
Jacques St Cère (= Armand Rosenthal)
och Henry Bauer, men de franska
tidningarna öppnade blott sällan sina spalter för
utlänningar och i inflytelserika kretsar
fanns ännu en utpräglad aversion mot »le
scandinavisme». Det gällde att steg för
steg kämpa sig till en ställning.
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
