Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det latinska folkspråket. Av J. Svennung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det latinska folkspråket
en förelöpare till franska froid, italienska
freddo. Slutligen representerar pusillum ett
folkligare ordval än paulum.
På en annan liknande väggmålning, här
återgiven, se vi till vänster tärningsspel; man
grälar om hur högt man har slagit, och den
ene säger exsi, »gå din väg!» Till höger ha
spelarna börjat slåss och överösa varandra
med skymford. Men värden på stället vill
inte veta av något gräl utan föser ut dem
med orden itis foras, rixsatis varvid man
noterar bruket av indikativ för imperativ,
ungefär som om vi skulle säga: »Nu går
ni ut och grälar!»
Som exempel på inskrifter från
huvudstaden Rom kunna anföras en del
okynnes-ristningar, som för några år sedan
påträffades vid Caesars forum, i
penningväxlar-nas basilika. Under någon tid av antiken
har tydligen en elementarlärare hållit till
med sin skola i en portik där: väggarna
äro fullklottrade med bokstäver, alfabet,
namn ur mytologi och historia o.s.v. På
ett hörn av det söndriga murbruket
läses längst ner början av Vergilii Aeneid
Arm[a virumque cano), högst upp den s. k.
Ett par bilder på en värdshus-
vägg i Pompeji.
Därunder ett exempel på okynnesristning
från en annan lokal: Hic ego cum veni,
deinde redei domi (»när jag kom hit, så gick
jag hem»), med talspråkets osed att säga
»här» i st. f. »hit» (huc), »hemnia» i st. f.
»hem» (domum).
Vägg mål ning i ett värdshus i
Pompeji.
Texten: Da fridam pusillum (»ge mig lite
kallt vatten»),
Vergilii gravskrift, vilken av många har
ansetts vara en ganska sen förfalskning:
Mantua me gen[uit etc.). Språkmannen
observerar till höger en folklig form (Re]stitus,
i st. f. det korrekta Restüutus.1
En synnerligen egendomlig läsning utgöra
de många besvärjelseinskrifter som
bevarats från antiken. Man ristade på t. ex. en
blyplatta en förbannelse över någon ovän,
en önskan att underjordens makter måtte
ta honom, kastade så ner plattan i graven
hos en död och gick sen och väntade på
uppfyllelse. Det är klart att en sådan
vidskepelse främst tillhörde de mest obildade
folklagren, och detta slags inristningar ge
också mer än ett prov på vulgärspråk.
Jag visar här en bild av ett ristat
blybleck från Caesars eller Augustus tid,
funnet på en gravplats vid Rom. En man har
velat hämnas på en kvinna vid namn
Rho-dine; han önskar henne döden, där hon nu
vistas hos en annan man, Faustus. Det
1 Av två lika eller liknande stavelser kunde
den ena utfalla (s. k. haplologi).
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
