Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det latinska folkspråket. Av J. Svennung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. Svennung
Blybleck med besvärjelser.
heter i början: »Liksom den döde, som är
begravd här, är död och inte kan prata: så
må Rhodine hos Marcus Licinius Faustus
vara död och inte kunna språka eller prata
. . .», Quomodo mortuos, qui istic sepultus
est, o.s.v. Latinaren observerar istic i st.
f. väntat hic, »här»; det torde höra till de
tidigaste beläggen på en folklatinsk
språkföreteelse, där hic ersatts av iste (»i natt»,
»denna natt», heter på klassiskt latin hac
nocte, på senare folkspråk ista nocte,
liksom ännu italienska stanotte).
Massor av exempel kunna hämtas från
de kristna gravinskrifterna; bilderna här
visa tvenne grupper från Lateranen i
Rom.
Mitt på den ena bilden (vid pilen med 2)
ses en lång häll med Kristusmonogrammet
underst; dess inskrift börjar med orden
Depossio Iuniani, »begravningen av
Junia-nus», i st. f. det klassiska Depositio Iuniani
Näst sista raden slutar (vid 3) med namnet
Bictora, vilket är en vulgär form för
Victoria: v och b förväxlades i efterklassiskt
talspråk (bilden visar med flera belägg,
huru vixit blev bixit eller [vid 1] bisit), och
även -ra i st. f. -ria avslöjar ett folkligt
uttal, med utfall av i före annan vokal.
1 Namnet Pontius utläsa vi ju (med senare
uttalssätt) som Pontsius, men det klassiska
uttalet var utan s. Det senare uttalet började
ungefär ett par hundra år e. Kr. Depositionem blev
då depositsionem eller deposisionem; när så tvenne
likadana stavelser uppstått, kunde den ena
utfalla (genom haplologi; jämför hur det
ovannämnda Restitutus kunde avkortas!) och formen
depos(s)ionem var färdig.
Härpå skola vi finna flera exempel på
nästa bild. Där slutar första stenen överst
till vänster (vid 1) med formen Ianuaras i
st. f. klassiskt Ianuarias, och den
långsmala marmorplattan nedtill börjar med
Kristusmonogram och kvinnonamnet
Ianu-ara i st. f. Ianuaria (vid 2); man må
jämföra huru detta folkliga uttal ännu
återspeglas i italienarens namn på månaden
Ianuarius som Gennaro (utan något i
efter r).
Överst t. h. ses en tredje inskrift, med en
bedjande kvinna mellan två fåglar. Den
slutar (vid 3) ej med det väntade quiescat
in pace, »vile hon i frid», utan önskan är
uttryckt medelst futurum. Men här står
cesquet, icke det av grammatiken fordrade
quiescet. Hur skall den inristade formen
tolkas — är det bara en felristning av
stenhuggaren? Nej, formen kan förklaras så:
quiescet (uttalat ungefär som kviesket) har
tappat sitt i före vokal (jämför ovan
Bictora, Ianuara), det ger kvesket; sen har det
konsonantiska M-ljudet (här återgivet med
v) flyttats från första stavelsen till andra
stavelsen (med en dylik s. k. metates skulle
kanske någon vilja jämföra det folkliga
svenska schersant i st. f. serschant). Så få vi
som resultat keskvet, här skrivet cesquet.
På den stora marmorhällen mitt till
vänster i samma samling se vi en
gravskrift från år 363 e. Kr. Under de knaggliga
verserna, vilka avslutas med diverse
tecken och symboler, såsom solhjulet,
Kristusmonogrammet, fridspalmen, hakkorset m.
m., följa fyra rader på prosa, där sista
raden (vid 4) lyder: Hesperius . . . iscripsit,
»Hesperius . . . skrev detta.» Vi se här, att
scripsit framför sig fått en s. k. prostetisk
vokal (i eller e); det är en vulgärlatinsk
företeelse, som uppträder alltifrån ioo-talet
och ännu kvarlever i de romanska språken:
jämför huru latinets scribere har blivit
franska écrire, sperare fr. espérer, stella fr.
etoile o.s.v.
Det må vara nog med dessa små detalj-
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
