Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kulturkampen i Danmark. Av Brita Tigerschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturkampen i Danmark
ännu intensivare, och det är självklart, att
han inte enrollerade sig i något litterärt parti.
Man kan inte bygga någon bevisföring på det
faktum, att han med En Folkefiende
avlägsnade sig från det demokratiska program, som
omhuldades av det litterære Venstre. Ibsen
prövade sina egna ståndpunkter från drama
till drama och lika litet som Brandes själv var
han konsekvent i något annat avseende än i
sin individualism. Brandes kritik hj älpte honom
att finna sig själv, inte att följa ett program.
Återstår till sist Bjørnson. Han var som
Drachmann en känslomänniska utan större
stadighet i sin natur, fängslades lika lätt av
något nytt som han stöttes bort igen. Det
religiösa draget ligger djupare hos Bjørnson
än hos Drachmann, och vidare var han mera
hämmad av konventionell syn på det
erotiska, men de hade något likartat i själva det
lättrörliga lyriska gemytet och den romantiska
böjelsen för det enkelt folkliga och den
nordiska naturen. Liksom Drachmanns kom
också Bjørnsons förhållande till
brandesia-nismen att utgöras av en serie attraktioner
och repulsionen lika häftiga i båda fallen.
Vid början av Brandes angrepp på
nationalliberalerna hade Bjørnson och det
grundtvi-gianska lägret en parallell aktion i gång.
Alldeles samtidigt med striden om
Emigrantlitteraturen utslungar Bjørnson sin berömda
brandfackla om de förändrade signalerna
gentemot Tyskland och publicerade i
tidskriften For Ide og Virkelighed en för
nationalliberalerna och särskilt för Ploug ytterst
misshaglig artikel, Nogle Ord til Ungdommen.
Den nationalliberala Dannelsen utmålades
som steril, akademisk, antidemokratisk. I
stället för dess bildningsideal sätter Bjørnson
upp ett nytt program, där republik,
genomförd allmän rösträtt, kyrkans lösgörande från
staten och mycket annat proklameras. Fastän
också Brandes i artikeln fått en släng med av
sleven faller flera av Bjørnsons
programpunkter i det närmaste samman med dennes.
Stangerup behandlar Bjørnsons angrepp som
helt och hållet inspirerat av
vänstergrundtvi-gianska ideer utan några som helst rötter i
Brandes agitation. Likheterna är dock sådana,
att man gärna vill forska efter ett samband.
Visserligen var Bjørnson genom sitt
medarbetarskap i tidskriften For Ide og Virkelighed,
som redigerades av Rasmus Nielsen och
Rudolph Schmidt, inpyrd med antibrandesiansk
propaganda. Han hade trots detta och trots
sin framför allt religiöst betingade motvilja
mot mycket i Brandes gärning sökt kontakt
med honom och rent av föreslagit honom ett
möte i Norge genom ett brev redan 1869.
Bjørnson hade emellertid uppträtt så
överlägset och odiplomatiskt, att Brandes
tackade nej till vidare korrespondens.
Förbindelsen var bruten till det yttre, men denna
brevväxling hade tydligen väckt ett visst
ömsesidigt intresse till liv, och det förefaller
med hänsyn till hela Bjørnsons författarskap
under 70-talet berättigat att anta, att
Brandes inflytande i all stillhet verkade på
honom. Den rika samhällskritiska
nutidsdiktningen redan före Bjørnsons offentliga
uttalande till Brandes försvar 1877 är det
naturligt att betrakta mot bakgrunden av Brandes
förkunnelse, om också givetvis personliga
erfarenheter ligger på djupet. Bjørnson
spekulerade efter decenniets mitt över allt fler av
de aktuella problemen. I Magnhild och
Leonarda tar han upp äktenskapsfrågan till
debatt, och med Brandes Kierkegaardbok
kulminerar hans religiösa kris. Att Bjørnson på nytt
skulle glida bort från Brandes inflytande
framför allt beträffande religionsfrågan och
könsfrågan, som han i Over Evne I och En Handske
behandlar från motsatta ståndpunkter, var
bara att förutse. Han övergick aldrig
definitivt till Brandes ståndpunkter, men han
absorberade vad som passade honom och
omsmälte det efter sina förutsättningar. Den
utomordentliga styrka, varmed
religionsproblemet behandlas i Over Evne och den
förnäma och toleranta synen både på
äktenskapsfrågan och på de politiska partistriderna i
Paul Lange och Tora Parsberg sammanhänger
efter allt att döma med erfarenheter
Bjørnson haft av sitt såväl negativa som positiva
förhållande till Brandes.
Som representant för
vänstergrundtvigia-nerna gjorde Bjørnson mot 70-talets slut
allvarliga ansträngningar att förmå Brandes
till ett intimare samarbete med dessa.
Brandes förhöll sig skeptisk -—- han misstrodde
liksom Hørup möjligheten av enighet med
grundtvigianerna, när det gällde
religionsfrågan, och han anade, att deras vägar inte kunde
löpa samman. Edvard Brandes och Hørup
försökte i alla fall inom Morgenbladet
åstadkomma ett samarbete mellan det litterære
Venstre och det politiskt radikala Venstre.
De båda partierna hade tillfredsställelsen att
se sin gemensamma fiende,
nationalliberalismen, lämna slagfältet vid 80-talets ingång. Då
måste Ploug sälja Fædrelandet och också
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
