Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kulturkampen i Danmark. Av Brita Tigerschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brita Tigerschiöld
Dagbladet förlorade sitt inflytande, när
Topsøe helt plötsligt rycktes bort.
Vänstergrundt-vigianerna gjorde, som Stangerup visar, ärliga
försök att se tolerant såväl på den
fransknaturalistiska litterära riktningen som på
ateismpropagandan, men i längden gick det
inte. Christen Berg, partiets ledare, som
politiskt gått samman med Hørup och de
radikala, lät sig till slut påverkas av det växande
missnöjet bland grundtvigianer av alla
meningsriktningar, och då Edvard Brandes direkt
utmanade dem med en mindre älskvärd
post-festumartikel vid Grundtvigs
ioo-årsjubi-leum, bröt Berg tvärt med de radikala och
slog sig samman med de moderata till ett
danskt Venstre. I samma veva drevs Hørup
och Edvard Brandes ut ur Morgenbladet.
Gjellerup och Drachmann sade upp tro och
loven, Bjørnson och Kielland var på glid.
1883 var onekligen ett bedrövelsens år.
Stangerups beteckning »det moderne Sammenbrud»
förlorar dock sin effekt för den som vet, att
Hørup och Edvard Brandes strax skaffade
sig Politiken som nytt och mäktigt forum.
Nationalliberalismen var död, men varken den
folkligt demokratiska grundtvigianismen eller
den liberalt individualistiska radikalismen
lyckades ersätta dess enhetskultur. De båda
kulturriktningarna lever alltjämt sida vid sida
med nationalliberalismens arvtagare
konservatismen.
Brandes led inget egentligt nederlag på den
egna fronten. Han såg sin önskan att väcka
en litteratur till liv efter vissa ideologiska och
formella linjer bli uppfylld. Här har bara
kunnat flyktigt antydas några av de insatser
han gjorde. Kritiken i Det 19. Aarhundrede
och Morgenbladet förtjänade ett eget kapitel.
Brandes inflytande sträckte sig över hela
Norden och in på både 80- och 90-tal. En annan sak
är, att han och brodern aldrig lyckades
åstadkomma ett parti, att de var vad Kielland
kallade maktglada och personligen kom i
konflikt med många. Stangerup målar den
svartaste bilden av Edvard. Georg utrustas
visserligen med martyrkomplex och framställs
som »agitatorn an sich», men efter sitt första
framträdande reduceras han till
konstnärsnaturen, som lät sig påverkas av den radikalare
Edvard. Bröderna hade genom förnuftig och
diplomatisk taktik kunnat uppnå en
samverkan även med de moderata och grundtvigska
elementen inom Venstre, men liksom Hørup
var de icke vänner av ackordens ånd. Typiskt
för Georg är hans ord till Bjørnson: »Jeg er
selv i egen Person et Parti.» En sådan man
kan inte foga sig efter andras mening och han
kan inte heller helt tvinga sin egen på andra.
Man skulle ändå till sist vilja citera Ibsens
ord om honom: »Danmark burde dog skønne
hvad for en månd det har i Georg Brandes!»
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
