Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lyrik 1946. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyrik 1946
lyriska croquin. Liksom kineserna utgår han
från en situationsbild, en handling, kring
vilken han gör en luftig poetisk kommentar.
Hans lyrik har en påtaglig kontur, den har
pregnans. Sagt med tanke på att den unga
lyriken inte alltid har det utan alltför ofta
svävar ut i det mångordiga, i demagogin eller
dimbildningen.
Lyriken i Englunds senaste samling
inrymmer dock en fara: faran att hamna i det
alltför utsökta. Behärskningen är ibland lätt
utvunnen kring en tunn kärna. Dikternas
bakgrund gömmer visserligen på känslointensitet,
men denna växer inte alltid naturligt fram.
Englunds stil släpper bara fram det friska,
det blommande, det ljusbetagna. Han
förlyfter sig och detta medvetna krav lämnar
efter sig intrycket av något kvavt och
obefriat.
Hans lyrik är avgjort personlig. Som
konstnär inger han respekt. Hans dikter inrymmer
mera än de uttalar:
Slocknande segel
Som huden i din armbåges insida
som vikens bleka siden
som inga som, mjukare skall vår sömn vara
efter detta, efter du —
stilla, stillare. Stjärnblankt.
Ännu tankarnas grässkuggor över ansiktet,
nästan ännu minnet av ditt regnvåta hår
— efter medvetandet släpande som en hand i det
blanka kölvattnet — —
Liksom Englund spelar Bengt Anderberg
på sitt instrument med sordin. Men hans
stråkföring är mjukare och mer ungdomligt
känslobetonad. Diktsamlingen »Fåglar» har
inte bara beträffande titeln en viss likhet med
Englund. De erotiska känslorna koordineras
med naturstämningarna i en enda poetiskt
extatisk upplevelse. Anderberg låter sina
bilder helst bada i grynings- eller
skymningsljuset. Man fäster sig särskilt vid den
ungdomliga anspänningen i känslan. Den är
äkta. Men det finns i hans stil ännu mycket
av löst poetiskt allmängods och direkta
påverkningar. Man finner dikter helt i Vilhelm
Ekelunds tidiga ton:
Dig rörde sommaren kring dig
är alltid juni. När du kommer
en morgon kommer full av sång
och ljust av dagg det unga gräset glimmar.
November eller mars i träden drar
sin råa andedräkt men du
går leende förbi: o aldrig
o aldrig sådan glädje
sommarens veka stänglar bar.
En dikt kan knappast ge prov på större
osjälvständighet i förhållandet till en
läromästare. Här är allt långods utom den något
valhänta sammanflätningen av lånen.
Diktsamlingen är, trots sin lyriska sensibilitet, en
produkt av efterklang. Den vackra, mjuka
diktionen flyter ut i det konturlösa och det
aningsfulla anmäler sig alltför enträget, nästan
automatiskt vid varje strof slut. Anderberg
har talang, men han är för poetisk för att
vara riktigt äkta.
Ovannämnda diktare är klara till innehåll
och stil och läsaren svävar inte i det ovissa
inför en tolkning av dem. Annat är fallet med
Harald Forss. Som diktare förefaller han
att vara ett problembarn. Den modernistiska
lyrikens radikalisering av formen har fått ett
följdfenomen: den litterära dilettantismen,
som inte längre nöjer sig med kling-klangen,
utan moderniserar sin stil med klicheer och
verbal sammanhangslöshet. Forss har väckt
uppmärksamhet som en originell diktare. I
hans diktsamling »Rannsakan» finner man en
originalitet som lyfter sig själv vid håret: en
naiv plottrighet med orden som material.
Hos Forss blir ordgyttret för kompakt.
Läsaren blir tvungen att särskilja och sovra, vilket
hade varit diktarens uppgift. Harald Forss
tangerar djupsinne och Grönköping i samma
andedrag. Bäst är han i sina filosoferande
prosapoem, som stilistiskt ganska direkt
anknyter till Björling.
Det blir också läsarens uppgift att sovra,
då han tar itu med läsningen av Bernt
Erikson. Här är det emellertid författarens
medvetna avsikt att lämna ut obearbetat
material. Erikson har en motivering för sin
automatism: han vill ställa invanda
värderingar på huvudet och ge den osminkade
sanningen dess okontrollerade chans. Med
outtröttligt ordflöde bombarderar han
konventionerna och all sanktionerad egoism och
förljugenhet i tillvaron. I Sagan om mördarriket
jorden har stilen bättre sammanhållning och
mera energi än i Se världshjärtat, där
automatismen härjar mera ohämmat. Erikson kan
tillåta sig att snarka hörbart sida efter sida,
men har man tålamod stöter man på
formuleringar av både intelligens och lidelsefull
skärpa, så snart han vaknar och finner något
angeläget att säga. Det finns ingenting av
romantiserande dunkel hos honom och föga
av den falska lusten att poetisera snärjigt
glansbildtryck. Man respekterar den
blottställande tendensen med dess sociala patos.
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
