Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lyrik 1946. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rabbe Enckell
bergska diktens illusionslöshet har satt djupa
spår. Man rör sig med säkerhet på det
intellektuella planet. Men i emotionernas värld
är man osäkrare och vågar inte helt spela ut
sig.
Den fyrtiotalslyrik som presenteras i Erik
Lindegrens och Karl Vennbergs antologi
speglar inte de radikalaste tendenserna. Här
finns mycket av vag lyrik utan skarpa kanter.
Tempot är inte uppdrivet. Utgivarna har
tydligen bemödat sig om att plocka fram
det estetiskt värdefulla oberoende av om det
belyser tidstypiska stämningar eller ej.
Antologin kunde mera ha betonat det
fyrtio-talistiska draget och så skärpt konturen
gentemot tidigare antologier. Nu är det
närmast utgivarna själva och därtill ett par
andra diktare med spridda prov som
markerar en tidsgräns. De andra diktarna skiljer
sig inte märkbart från poeter representerade
i tidigare antologier. Men Lindegren,
Vennberg, Ragnar Thoursie, Sture Axelson och
Stig Carlson ger här de väsentligaste bidragen
till 4otalslyriken.
Dessa diktare har tillfört svensk lyrik något
nytt. De har sprängt den lyriska stämningens
slutna rum och tillfört dikten element, som
tidigare varit otillgängliga. Nutidsmänskans
splittring betyder inte bara svaghet, den kan
innebära rikedom i spänningsförhållanden.
Man kan säga att den melodiska uppfinningen
är torftig, men i stället har instrumenteringen
vunnit i sammansatthet och kolorit.
En enklare, mer spontan lyrik finner man
hos andra, mindre tidsbetonade diktare: Sven
Alfons, Bertil Gedda och Arne Nyman. Sven
Alfons äger en charmerande lekfullhet, som
ger en dubbelbottnad resonans åt hans dikter.
Hos Bertil Gedda finns det en mörk extas i
strofernas korthuggna uttryck. Han gör det
personligaste intrycket bland alla diktarna
utanför den trängre 4otalistiska kretsen.
Arne Nyman är pregnant i sin form, men till
innehållet entydigare och därför lättare att
placera. Antologin ger av ung dikt ett
tvärsnitt och fyller på så sätt sin uppgift att
orientera intresserade.
Det väsentligaste i höstens lyrik finner man
hos Stig Carlson och Lars Englund.
Stilistiskt anknyter Stig Carlson till en
modererad 4otalism, närmast påverkad av
Vennberg. Men han är självständig i sin upplevelse
och en mjuk, ironiskt nyanserad tvekan
mildrar ofta skärpan i hans bittra tidsuppgörelse.
Det finns i hans dikter ett behärskat patos,
så snart han vädjar till personliga värden:
minnen, ögonblick av livsnjutning. Hans
escapism är färgad och förklarad av den bittra
insikten om framåtandans fåfänglighet.
Titeln »Sorgens testamente» antyder karaktären
av det arv varje ny generation får övertaga.
Det påtvungna ansvaret, sedan först en värld
lagts i spillror, kan endast öka känslan av
maktlöshet inför fenomenen. Attityden är
given med känsla för väsentligheter. Det är
en öppen tidsdikt man finner i denna samling.
Banalt poetiskt allmängods är bortrensat och
den etiskt-intellektuella linjen framträder
osmyckat klar, men också utan torrhet.
»Sorgens testamente» övertygar läsaren om
att lyriken vuxit fram som en nödvändighet,
betingad av den personliga hållningen. Det
finns i deklarationerna en kärna som man
tror på. Stig Carlson har ingenting till övers
för det snarvackra i poetiska
naturstämningar. Han fångar landskapet klart,
koncist, med en etsande skärpa i linjen, såsom
är fallet i denna »Gränsbild»:
när molnet kysste stillhet
i solurets ödsliga timräkning
lossnade den outhärdliga blå färgen
från fjordens palett
och skuggorna från gråberget i väster
som brottats länge med dunklet i skrevorna
störtade sig åter i vattnet
för att tvätta sina skrovliga kinder
från vår sida såg vi massiven tätna
och byta fryssprickor med skogen ovanför
medan ett hundskall klöv luften
och kastade en harpunlina
i fjordens brutna vatten
I Lars Englunds dikter finner man
ingenting av de ekvilibristiska sammandragningar
i formuleringarna, som möter en hos mer
avancerade 40talsp0eter. Englunds
intentioner är helt andra än tidsdiktarens: han
behöver inte begagna sig av formella
experiment för att nå överraskande
utgångsställningar i angrepp och analys. Hans tredje
diktsamling Hand, fågel- ger mycket
personligt hållen kärlekslyrik. Han vårdar sin
kryddträdgård av mycket fint stämda
sensationer. Det finns något av fågelaktighet i hans
smakfulla artisteri, i hans säkra instinkt för
den flyktigt antydda arabesken. Det är en
kärlekslyrik där själva känslan inte pockar
på företräde, utan överallt underordnar sig
den lyriska sensibilitetens krav på avstånd
och aningsfulla sammanhang. Med anslutning
till den kinesiska lyriken hyllar han formens
knapphet och djärvhet. Hans stil är den
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
