Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Mithridate. En studie i lokalfärg. Av Viveka Heyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M i t h r i d a t e
En studie i lokalfä r g
Av V i v eka Heyman
Och minns, det står i Schiicks och Warburgs
skrifter
vad öde väntar dig om du dig gifter!
Ragnar Josephson i spexet Ödippus.
d N gång när jag var uppe i
tentamen i litteraturhistoria råkade talet falla
på Schillers Don Carlos. Jag hade läst
stycket och kunde gott redogöra för det
och karakterisera det —• dock tydligen
inte till full belåtenhet. Den
utomordentligt vänlige examinatorn ville inte släppa
mig förrän jag hade nämnt ännu något
som var utmärkande för dramat, försökte
upprepade gånger hjälpa mig på traven,
gav sig inte — och slutligen fann jag vad
han sökte: Don Carlos hade lokalfärg! Jag
sade ordet, och en dubbel lättnadens suck
gick genom rummet.
Förvisso har aldrig en examinator varit
mera i sin rätt att inte ge tappt förrän det
rätta ordet var sagt. Det hade varit
oförlåtligt att godkänna en tentand för fil.
kand. i litteraturhistoria, som inte hade
klart för sig att romantiken förde in
lokalfärgen i dikten. Den som inte vet det saknar
den enklaste förmåga att läsa
litteraturhistoria innantill. Så mycket väsen som
romantikerna gjorde av denna uppfinning
kan ingen gärna undgå att veta att den var
en huvudpunkt för dem, en av de stora
bräckorna mot det »tidlösa» och fadda
franskklassiska dramat. Ditintills hade man
med nöd och näppe kunnat skilja Rom,
Athén, Tauris och Paris från varandra på
scenen; numera blev man nogsamt varskodd
om bland vilka vilda folkslag man befann
sig. Corneilles Rodrigue lät övertala sig att
duellera med sin älskades fader av spansk
hederskänsla; Hugos Hernani tog gift på
sin bröllopsdag för att demonstrera hela
vidden av en sådan hederskänsla. Racine
hade låtit Hermione och Iphigeneia tala
rimmade alexandriner; Goethe lät Helena
tala den klassiskaste trimeter. Dalins Sigurd
Sven titulerade Brynilda »Prinsessa»;
Tegnérs Fritiof titulerade Ingeborg »Du sköna
norna med de rosenläppar». Vem kunde då
misstaga sig på vilka diktverk som verkligen
försätter oss till riddartidens Spanien, till
forntidens Hellas, till vikingarnas Norden?
Och ändå, när vi nu har sett också
romantikens dikt åldras och komma ur modet,
när vi jämför den gamla Helena med den
gamla Hermione och den gamle Fritiof
med den gamla Brynilda — ger oss
verkligen Helena större illusion av antik eller
Fritiof större illusion av vikingatid? Det
är sant, Fritiof fick stiltroget kalla
ödesgudinnorna nornor, han fick åkalla Odén,
Tor och Balder, liksom hans Ingeborg fick
åkalla Freja och Urda (som på Snorres tid
hette Urd), han fick tala om biltoghet, om
varg i veum, om diar och fostbrödralag.
Brynilda stackare visste nätt och jämnt att
nämna Fröja och Astrild. Och ändå, är
det verkligen med Snorres kungasagor,
med Gunnlaug Ormtunga och Gunnar på
Hlidarende vi associerar all denna
lokalfärg? Visar oss inte snarare vår syndiga
fantasi på »den berömda och på lokalfärg
mättade bildscenem i Falstaff Fakirs
italienska tragedi Venedigs blod:
24—Ord och Bild, 56:e årg.
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
