Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Mithridate. En studie i lokalfärg. Av Viveka Heyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V i v e k a Heyman
— Ha, jag blir virrig — förståndet raglar
uti mitt huvud liksom en fyllbullt
som druckit mycket Lacrymae Christi
i krogen invid Canale Grande —
Canale Grande — (drömmande) Canale Grande —•
— gondoler —- sbirrer — San Marco — dogen —
— Venedig — Lågo Maggiore — Satan ! ! !
*
I de svenska skolorna får man sällan
göra bekantskap med det franskklassiska
dramat. Man får veta om det att det var
underkastat de tre enheterna, att dörrarna
öppnades och stängdes av osynliga händer
vid hjältarnas entreer och sortier och att
Othello föll igenom inför denna publik
därför att där nyttjades det vulgära ordet
näsduk. Vilka upplysningar resulterar i en
allmän föreställning om en löjligt
uppskruvad, artificiell konstart, lagd helt på det
abstrakta och deklamatoriska.
Det är riktigt att det var mycket som
aldrig fick framföras på en franskklassisk
seen. Dit hörde näsdukar, och dit hörde
vilda bärsärkar och processioner av
kurfurstar med guldkronor och dubbelörnar.
Rollistan tog på sin höjd upp åtta eller
nio namn, varav hälften »förtrogna», och
statister brukades högst obetydligt;
följaktligen fanns ingen möjlighet att slösa
med soldater, nymfer, tempeljungfrur,
rövare, druider, odalisker, alguaciler, sbirrer
eller sejdmän, inte heller med tornejer,
offerscener eller häxbränningar. Och, mest
komprometterande av allt, man kände
inget behov av att slösa med sådant, man
betraktade detta som idel oväsentligheter.
Faktiskt kan jag knappast tänka mig att
Racine fann det mödan värt att vända sig i
sin grav när han blev anklagad för sin
brist på den sortens detaljer. Han skulle
stolt svarat att hans ämne var ett viktigare:
han skrev om människosjälar och inte om
maskeradspektakel.
Ty det innersta skälet till att ett ord som
näsduk inte kan användas i en
franskklassisk tragedi är inte att det är för lågt utan
att det är för ovidkommande. I den verk-
liga världen har också den största hjälte
en kropp, till vilken hör en näsa som vid
behov bör snytas; men denna näsa har
ingenting att göra med hans själ, om han
inte råkar heta Cyrano. Följaktligen har
inte hans snytningar något intresse i ett
drama där han är avklädd inpå bara
själen. Det är hela hemligheten med detta
dramas stränga stilisering: det är bara
själen det rör sig om. Därför får det inte ätas
på scenen, ty när äter själar, och därför
får ingen själv öppna eller stänga en dörr,
ty när öppnar själar dörrar? Därför är
hjältarna utrustade med diskreta och
färglösa förtrogna; det är bara den andra
resonerande delen av deras egna jag, stigen ut
ur deras huvud och stående mitt emot dem.
Strängt taget är det nästan ett stilbrott
att de står på scenen i kroppslig måtto.
Men det är en nödvändig teaterkonvention,
eftersom detta är enda sättet att
framställa deras okroppsliga på.
Men om vi försöker tillämpa Racines
metoder på dessa verk, som så stolt hade
tillgodogjort sig vad han saknade, om vi tar
bort från Don Carlos, från Hernani, från
Fritiofs saga, från Ivanhoe allt det som
Racine skulle ha strukit från början —■
vad finns då egentligen kvar av den
berömda lokalfärgen? Vad har Hernani och
Don Carlos utom rövarkappan, hovdräkten
och de skönklingande titlarna som gör dem
mera spanska än Quasimodo och Karl
Moor? Vad utom rustningen gör Ivanhoe
mera medeltidsmänniska än Waverley eller
Guy Mannering?
Kalla inte detta billig eller försenad
polemik. Det är visserligen allmänt känt att
romantikerna hade ytterst ytliga begrepp
om de tider och länder de svärmade så
intensivt för. Men det lärorika är att söker
man fördomsfritt racinisera dem, så finner
man strax hur mycket mera det finns, som
står kvar, hos Racine själv — just av
lokalfärg. I hans turkiska tragedi Bajazet
står helt symboliskt en trupp stumma slavar
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0412.html
