Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk kyrkohistorisk forskning under det senaste årtiondet. Av Hans Cnattingius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Cnattingius
håller icke detta omdöme streck. Den tyska
lutherdomen öppnade sig under 1500- och
1600-talen för en stark ström av medeltida
katolsk mystik, som lätt tuktad till stora delar
fyllde denna tids rikt flödande evangeliska
andakts- och bönbokslitteratur. Ett par
lundensiska forskare, Sigfrid Estborn
(Evangeliska svenska bönböcker under
reformationstidevarvet, 1929) och David Lindquist
(Studier i den svenska andaktslitteraturen under
stormaktstidevarvet, 1939) har visat, vilken
mängd av sådan litteratur, som under epoken
ifråga översattes till svenska. Den inhemska
produktionen var ytterst ringa, nästan allt
togs ännu från tyska källor. Av denna
litteratur hämtade en innerlig och individualistisk
fromhet sin näring mitt under den lutherska
folkkyrkans klassiska tid. Om denna litteratur
än inte kunde tränga ned till enklare folkskikt,
har den dock betytt mycket för att i bildade
kretsar skapa en personlig religiositet —
därom bär likpredikningarna vittnesbörd. Det
är inte lätt att vinna intimare kontakt med
denna tids konkreta fromhet. Ett ganska
enastående material föreligger i de stora
samlingar av anteckningar och utdrag ur
bönböcker o. d., som överste Christoffer Ekeblad till
Stola (1592—1664) efterlämnat. På grundval
av detta har Stig Lindholm i en ypperlig
studie Överste Christoffer Johansson Ekeblad ■—
en fromhetstyp från 1600-talet (KÅ 1946)
levandegjort en bildad svensk lekman från
stormaktstiden, tillhörande vad Lindholm
träffande benämner »praxis pietatis»
fromheten, en pietist före pietismen. Ekeblads
livs- och världsbetraktelse är pessimistisk,
han lever i Ordet, bönen och nattvarden och
ser i Kristi lidande och död den fasta punkten
i tillvaron. Av de samtida folkkyrkomännens
utåtriktade nit förmärkes hos Ekeblad intet.
Till det fromhetshistoriska området hör också
Henriks Sandblads utmärkta avhandling om
De eskatologiska föreställningarna i Sverige
under reformation och motreformation, vilken
emellertid redan behandlats i en tidigare
forsk-ningsöverskikt i denna tidskrift och därför
nu blott omnämnes.
Med den liturgiska utvecklingen und erden
äldre lutherdomen har David Lindquist sysslat
under senare år. I likhet med moderna
utländska liturgihistoriker (Browe, Graff) har
Lindquist därvid icke nöjt sig med det av
handböcker och förordningar inrutade
gudstjänstlivet utan sökt komma åt praxis i
församlingarna. I Nattvarden i svenskt kultliv (1947)
har Lindquist sålunda följt
privatkommu-nionens linje. Reformatorerna hävdade starkt
högmässans karaktär av
gemenskapshandling och ogillade därför privatmässorna.
Prästerskapet i Sverige nödgades emellertid under
1600-talet göra eftergifter för adeln och tillåta
enskilda nattvardsgångar i hemmen genom
huskaplaner eller i kyrkornas sakristior. Denna
individualistiska emancipation mottog ny
näring genom pietismen. Det var dylika motiv,
som slutligen fick ett officiellt erkännande i
1861 års förordning, varigenom anordnande
av nattvardsgång skild från högmässan blev
medgiven. Den svenska liturgihistorien under
senare tid har i professor Dick Helander fått
en hängiven skildrare. I ett av hans mest
betydande arbeten — Den liturgiska
utvecklingen i Sverige 1811—1894 (1939) ■— ges en
på imponerande kringsyn baserad
undersökning rörande kyrkohandboken under det i
titeln angivna tidsskedet. Frågor rörande
liturgisk praxis står av naturliga skäl inte i
centrum; i stället belyser Helander den
liturgiska diskussionen från kyrkohistorisk och
kyrkopolitisk synpunkt och sätter sålunda in
denna i större sammanhang. Värdefullt är
också hans energiska försök att ständigt
beakta och analysera det främmande
inflytandet, varigenom ett viktigt bidrag lämnas till
frågan om det svenska kyrkolivets kontakt
med utländska liturgiska strömningar.
Det senaste decenniet har även för
kännedomen om 1700- och 1800-talens folkliga
from-hetsrörelser inneburit många nya
landvinningar. Ett vetenskapligt värdefullt fältarbete
har i olika landsändar utförts av praktiskt
arbetande präster, som genom förtrogenhet
med bygdens andliga liv och personliga
kontakter blivit i stånd att uppspåra muntlig
tradition, bevarade brevsamlingar och
pre-dikokoncept. Vi ha sålunda erhållit
monografiska skildringar av schartauanismen i
Göteborgs stift (Gösta Nelson), av den kyrkliga,
gammalpietistiskt bestämda väckelsen i Skara
stift (Arvid Norberg), av väckelse och kyrka
i Närke (Carl Lönroth och Ragnar Redelius),
i Värmland (Elis Malmström), i Tornedalen
(Carl Hasselberg) o. s. v. Den småländske
läsarprästen P. L. Sellergrens märkliga
gestalt och verksamhet har tecknats av Gunnar
Stenvall. Från det till synes outtömliga arkivet
i Herrnhut har Nils Rodén hemfört åtskilligt
nytt material till belysning av herrnhutismens
förbindelser med Östergötland (Herrnhutiska
och nyevangeliska väckelserörelser i Lin-
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
