Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Stildrag i Harry Martinsons "Natur". (I psykologisk belysning.) Av Walter Dickson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter D i c k s o n
och söker hamra vårt medvetande ned på
den primitiva inlevelsenivån (om det just
här lyckas är en annan sak). Även om denna
dikt, »Noshörningen», inte hör till de
konstnärligt helt lyckade ger den dock god insyn
i den martinsonska
identifikationsprocessen vid mötet med levande natur. Det är
inte någon intellektuell lek med djur och
natur, det läggspel på armlängds avstånd
som bedrives i allegorien och djurfabeln.
Det är inte heller den vanliga
iakttagelsebilden. Det är en helt sinnlig identifikation
som för oss fram till den swiftska
förvandlings- och proportionssagan. Diktaren
kryper in under den tjocka noshörningshuden
och känner hur flugorna stickande besöker
»mina små ögon». »Dödskliande yxa» om
noshörningens grova näsrot bör lämpligen
läsas om ett par gånger så att man riktigt
känner att det är mastodonten som talar.
Det är en reaktionsbeskrivning inifrån en
annan värld än vår, just den sortens
dimensions- och perspektivförvandling som förde
Jonathan Swift in i förut obeaktade
sinnliga atmosfärer. Man får osökt i tankarna
det ställe där Swift genom sitt
Lilliputs-perspektiv kommer den mänskliga
hudregionen så nära att den förgrovas till en
vidunderlig terräng. Här är åter ett
per-verteringsàrag med hos Swift som saknas
eller i varje fall är outtalat hos Martinson,
men utbrytningen ur den gängse
mänskliga suggestionskretsen genom
perspektivomkastning är densamma. Vi nämnde nyss
att Harry Martinson kommer fram till
vissa formler för naturens väsen: gift och
skräck. I »Människobarnet och skogarna»
stöter vi på den typiskt martinsonska
formuleringen »den myriska idén». Det är
ingen kåsörhand som gjort denna formel
på den naturkraft som »håller stacken i
arg cirkulation runt en granrot». Det är en
allvarlig vetenskaplighet, eller rättare
antagen vetenskaplighet, som här sluter sig
till den furiosa sinnliga naturinlevelsen.
Denna nyktra saklighet, som också är så
typisk för Harry Martinson, som älskar
att avbryta och samla fantasiens tropiska
yppighet under en definitionslins, kunde
kanske tyckas svära mot den
hallucinatoriska gestaltning vi tyckt oss finna i »Natur».
Men Martinsons formuleringar av typen
»den myriska idén» (jfr hans nyligen
präglade »gyralitet») har ett besatt
grubblar-drag, en allvarstemperatur, som egentligen
går väl samman med den visionära
stilistiska hettan och den »alkemistiska»
ambitionen att öppna den för människoögat
förborgade naturverkligheten. Ja, Harry
Martinson är av samma alkemistiska
diktar-anläggning som en Strindberg och en
Swedenborg, en verklighetsiakttagare med så
fin sinnlig registreringsförmåga och med ett
så rikt erfarenhetsstoff att den empiriska
vägen kommer i kontakt med mystikens
dunkla nät av stigar. Men just den nyktert
slipade definitionslinsen mitt i
fantasidjungeln utvisar att det är i förlängningen
av vetenskaplighet och saklighet som
färdvägen går, en forskningsexpedition in över
verklighetskartans vita fläckar. När detta
sökarallvar ställer in den hyperkänsliga
sinnliga mottagningsapparaten i outforskad
utanförmänsklig miljö är det som det
hallucinatoriska draget kommer till.
Swedenborgs andeuppenbarelser, Strindbergs
spiritism, Swifts dimensionsexperiment och
Harry Martinsons naturfilosofi markerar
olika grader av fördjupad och överhettad
realism. De riktigt sakliga snillena kommer
gärna i genial kontakt med det overkliga
och fantastiska. Det tycks bli ett behov
hos det psyke som exaktast avregistrerar
verklighetsfältets nyanser att söka vidga
detta verklighetsfält genom en utbrytning
ur jagets fixerade upplevelseram till
identifikationskontakt med utanförmänskliga
fenomen. Ett stildrag i »Natur» som
ytterligare fastetsar intrycket av hallucination
och hypnos är de tunga upprepningarna,
(»långt över vanliga Schweiz, långt bortom
vanliga Schweiz», »oförmåga till världs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
