Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Stildrag i Harry Martinsons "Natur". (I psykologisk belysning.) Av Walter Dickson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stildrag i Harry Martinsons "N at ur"
kärlek utomhus och innerlighet i hus»,
»där bara en del få del», »de ansvarslösa,
tunga ansvarhusen», »ishetsande ismän»,
»ljuget, gyllene skepparljuget»,
»Sidenfrågan, den underliga Själsfrågan och frågan
om...»). Upprepningen är ju både den
enklaste och finaste stilistiska, figuren. Den kan
användas med piskande och inträngande
stegrings- och klimaxeffekt. Men av detta
slag är inte de martinsonska upprepningarna
i »Natur». De har alla något av
sömngångaraktig överfixering i sig. De påminner också
om barnets ovarierade och envetna tal.
Denna mentala ordnivå påminns vi även
om i former som »ljuget.» i stället för »lögnen»
och de primitiva »orgla», »giga», »molna»,
och »vassna» som Martinson här använder.
Med dessa ordformer befinner vi oss inte
på något tillspetsat artistiskt
experimental-plan utan föres tvärtom ned och tillbaka i
ett förmedvetet språkstadium där orden
har samma verklighetssubstans som yttre
beteende och påtagliga ting. Det är barnets
naturliga »hallucinationsskede» i
utvecklingen från det subcortikala till det
corti-kala planet (från hjärnstammens animala
hallucinations- och kortslutningstunnel till
intellektets och den medvetna fantasiens
uppklarnade begreppsplatå). Här är vi
språkpsykologiskt mitt inne i den
grott-värld dit Martinson siktat med sin
natur-verklighetspejling i »Natur». De
tung-fotade upprepningarna, de liksom
hemmagjorda språkformerna är av det slag som
man brukar låta troll använda. Dessa
trolska ord var det också Fröding sökte sig
till; liksom hos honom har vi hos Harry
Martinson skäl att räkna med en
psykologisk resonansbotten för sj älva
hallucinationsdunklet i denna primitiva ordgestaltning.
Steget ned i det undermedvetna i »Natur»
betyder för Harry Martinson samtidigt ett
steg tillbaka i det bondska, »det urtrolskt
bondska» som han talar om i »Pigor». Den
lantliga bakgrunden visar här, liksom hos
Artur Lundkvist, sin bestämmande tyngd.
»Då sjöng det urtrolska bondska i sinnet /
som en tung malm. / Buttra talade
rösterna. / Barnet låg undrande i vaggan, /
jakthunden såg upp från sin korg. / Var det
inte som sången om eviga bönder? / Som
malmen av givande jord?» Denna strof i
»Pigor» ger liksom ett psykologiskt schema
eller ett helt register över den förmedvetna
naturverklighet som diktaren uppsöker i
»Natur»: pigan, barnet, hunden, jorden. I
detta »urtrolska bondska» har det drömska
hallucinationsdraget i stilen kontakt med
folklig saga och sägen. Vi är här åter framme
vid samma punkt där Swift finner liv och
gestalt för sin överhettade inbillning.
Figurerna i den folkliga dikten, sagans
bergatrolls- och lill-Nissvärld, hela upp jäsningen
och förminskningen av proportioner och
perspektiv, är en brygd och ett bak i
samma hjärnstamsugn, dit Swift och Martinson
söker sig. Över fantasierna »titanisk oxlögn»,
och »elefantisk höna» i »Fabel om djungeln»
når Harry Martinson fram till sin
»Naturskulptur i Anderna» med »stenpigan» i
jätteformat och till de bakande schweiziska
bergen i »Hallucination» och
»nyponhärma-ren», »tjänarinnegranarna» och den talande
räven i »I skogen om hösten». Redan denna
sagoaktiga formgivning innebär en
objektivering av de överhettade subjektiva
energierna. När så sidoblicken på gängse
naturromantik och dess ytmåleri kommer till
och levererar en medveten tendensstöt med
social innebörd, då står vi liksom hos
Swift inför den förvandling eller katharsis
(rening) av psyket som all stor dikt innebär
för den verkligt engagerade diktaren (och
därmed också för den engagerade läsaren).
Särskilt klar framstår denna befriande
rening i de havsdikter som avslutar »Natur».
De för oss visserligen inte utanför det
omvända perspektiv där diktaren inifrån
öppnar naturen, men den hallucinatoriskt heta
sagougnsgestaltningen har avkylts och
åtstramats i en närmast fornnordisk symbol
och stämning, direkt uttalad i »Enheten»:
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
