Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Boströms betydelse i svenskt kulturliv. Av Torgny T:son Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torgny T: s o n Segerstedt
stånd mot representationsreformen spelat
en mycket liten faktisk roll för de olika
reformförslag som lades fram under 1840- och
50-talen. En man som von Hartmansdorff tycktes
Boström allt för radikal, vilket framgår av
brevväxlingen mellan dem. (Se
Boströmsförbundets skrift nr 37.)
Johan Gabriel Richert nämner i ett brev
till Louis de Geer »den Boströmska filosofins
beundran av Sveriges fyra stånd» och ställer
mot denna lära Thorilds ord om stånden som
Sveriges obestånd. I de debatter som ägde
rum i riksdagarna under denna tid finner
man med några få undantag inga bevis för
Boströms inflytande. I biskop Flensburgs
tal kan man spåra det och vidare i Curry
Treffenbergs. Den senare har vid firandet
av ioo-årsdagen av Boströms födelse
förklarat, att han i sin stats- och religionsfilosofi
alltid varit Boström trogen. I den sista stora
debatten på Riddarhuset 1866 förklarade han
att de upphöjda och hjärtat tilltalande tankar
som finnas i statsrådsprotokollet så när hade
kommit honom att glömma »alla reminiscenser
ur den Boströmska samhällsläran från min
akademitid».
Detta inlägg betecknas av de Geer i hans
Minnen som »den mest dramatiska scenen i
denna överläggnings fyra akter». I detta
sammanhang kan det även vara värt att citera
den passus i de Geers Minnen, i vilken han
relaterar sitt förhållande till Boström: »I
filosofi förhördes jag därvid, efter föregången
tentamen, af professor Boström, hvilken
sedermera, då jag såsom justitiestatsminister
framlade representationsförslaget, skall hafva
förklarat sig icke begripa möjligheten af, att han
kunnat approbera en så underhaltig tänkare
som detta förslags författare. Hemligheten
låter förklara sig därav, att jag tagit ett privat
kollegium af hans docent Sigurd Ribbing,
som lärt mig de satser och uttryckssätt,
Boström företrädesvis ansåg såsom proban på
en förnuftig tankegång» (s. 43).
Dessa små intermezzon undantagna har
man emellertid en stark känsla av att kraven
på en representationsreform vuxit sig så starka,
att ingen i riksdagen på allvar vågade taga
upp den boströmska ståndpunkten. I den
frågan blev hans lära därför betydelselös.
Svårare är det däremot att avgöra, vilken
roll Boströms allmänna missmod inför
industrialismens genombrott i Sverige och de
därav följande förändringarna i den sociala
strukturen spelat för den svenska över- och
medelklassen. Intressanta ur den synpunkten
äro Karl Piras skrifter om Storstrejken och
Oppositionen i Boströmsförbundets skrifter
2 och 15. Det är möjligt, att boströmianismen
har skapat en allmän motståndsattityd och
hans skrifter erbjuda en guldgruva för den
som vill motivera en konservativ inställning.
Han säger t. ex.
Alla statens (oförvitliga) medlemmar kunna och
böra åtnjuta de rättigheter, som enligt förnuftet
tillkommer dem såsom människor och statsmedlemmar
i allmänhet; men deraf följer icke, att alla ock måste
vara fullkomligt jemnlika i sina politiska rättigheter
såsom statsborgare i synnerhet. Under bestämda
empiriska förhållanden kan det inträffa, att vissa
med rätta måste vara jemförelsevis politiskt
missgynnade, t. ex. med afseende på deras religion,
lefnads-riktning, kända politiska tänkesätt eller andra
omständigheter, vilka icke tillåta staten att för tillfället
förunna dem fullständiga medborgerliga rättigheter,
om han än icke har giltiga skäl att rent af utestänga
dem.
Det kan vara intressant att se hur Sigurd
Ribbing varierar denna tanke i en reservation
till lagutskottets utlåtande nummer 31 vid
1868 års riksdag. Frågan gäller allmän
kommunal rösträtt, per capita-rösträtt istället
för den gällande röstberäkningen efter
bevillning. Ribbing medger, att rösträtt efter
inkomst inte är tillfredsställande, ty även om
kommunen har vissa drag gemensamt med
bolaget och rösträtt efter insats därför kan
verka motiverat, så är kommunen intet bolag
utan ett samhälle, vilket för Ribbing betydde
personlighet, med, som han säger,
organisation, uppgifter och ändamål som gå långt
utöver det blott ekonomiska syftemålet.
Enbart ekonomiska beräkningsgrunder vill
Ribbing därför inte godkänna, utan han
indelar människorna i fyra grupper, med
hänsyn till personlig aktualitet och
bildningsgrad, vilket då även för Ribbing på
ett lyckligt sätt sammanfaller med
inkomstens storlek.
Längst ned ha vi dem, som har högst 600
riksdaler i årlig inkomst och »hvilkas arbete,
just såsom sådant, i minsta grad själft innebär
anledning till bildning i och för allmännare
eller mera idéela angelägenheter, eller
förutsätter en sådan bildning, liksom det minst
medger dem tid och tillfälle att ägna
uppmärksamhet åt sistnämnda slags
angelägenheter eller minst innefattar den allsidigare
och rikare beröring med andra, som medför
bekantskap med eller öfvar och skärper
omdömet om dessa, hvilkas intressen ändtligen
naturligen hafva den större rörlighet som
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
