Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Boströms betydelse i svenskt kulturliv. Av Torgny T:son Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Boströms betydelse i svenskt kulturliv
vanligen medföljer en mera osäker
ekonomisk ställning.» Samma problem varierar han
i ett debattinlägg vid 1870 års riksdag (111:65)
och 1875 tar han åter upp frågan om
kommunal rösträtt, denna gång för att bevisa, att
kommunen såsom ett samhälle och därför
även en persona moralis icke kan tolerera
att det inom den kan finnas endast en person
med laglig rätt att ensam besluta i kommunens
angelägenheter. Det blir då inte en persona
moralis utan en persona fysica som beslutar,
vilket strider mot kommunens idé. Av den
anledningen ville han begränsa de mycket
förmögnas röstmängd i kommunen.
Ribbing tillhörde andra kammaren åren
67—72 och första kammaren 75—79 och
under dessa år var han en mycket flitig
debattör, och i många av hans inlägg skymtar
man hans boströmianska grundsyn även om
man i vissa av hans ståndpunktstaganden
känner sig benägen att dela Efraim
Lilje-qvists misstanke att han »innerst kände sig
mera som Geijers än som Boströms lärjunge».
Naturligtvis var han ständigt i elden när det
gällde läroverks- och universitetsfrågor, men
det var även andra frågor han kontinuerligt
återkom till. Vid flera riksdagar talade han
mot dödsstraffets avskaffande med en
motivering som utan vidare låter den
boströmianska straffteorin lysa igenom. »Min mening
är således», säger han, »att straffets ändamål
är varken att verka avskräckande, ty det vore
förskräckligt att begagna den ena människan
till medel att därmed avskräcka den andra från
brott, ej heller att förbättra den brottslige,
ty detta står icke i mänsklig makt, utan tillhör
Gud och honom ensam. Jag anser straffets
ändamål vara att skydda sig mot för statens
ändamål fientliga tendenser, som visa sig
i handlingar hos de människor vilka
ådagalägga vilja att begå dylika handlingar.
Straffet går ut på att undanröja denna onda
vilja och bör därför bestämmas efter den grad
av farlighet som denna vilja visat sig äga
samt då gå precist lika långt som den onda
viljan gått men icke längre.» Detta anförande
kan dock inte göras rättvisa med mindre
man betraktar att det dels är ett bestämt
avståndstagande från Lagcommittens
utlåtande 1834, i vilket straffets ändamål angavs
vara att avskräcka och förbättra, dels från
uppsalaprofessorerna J. S. Boethius, L. G.
Rabenius, S. Grubbes och Atterboms
betänkande över samma förslag, i vilket man
huvudsakligen finner absoluta straffteorier förenade
med vissa ideer om straffets moralbildande
verkan.
Ribbing yttrar sig gärna när frågan gäller
äktenskapslagstiftning, varvid han strängt
trycker på äktenskapets sedligt-religiösa
karaktär. Av den anledningen är han
principiellt motståndare mot civiläktenskap. Av
samma anledning framlägger han synnerligen
patriarkaliska synpunkter då frågan gäller
jäv för eget husfolk. Tjänarna höra till
familjen och det är ett beklagligt tidens tecken
att de alltmer kommit i ställning av legohjon.
En fråga han även mycket sysslade med
var dissenterlagstiftningen, där han intog
en ställning, som man måste beteckna som
liberal. Dock uppfattade han det som absolut
nödvändigt att man tillhörde något
kyrkosamfund, vilket även är i överensstämmelse
med den boströmska uppfattningen om
statens mål som till sin yttersta karaktär religiöst.
Hur situationen tedde sig för en ung student
som på 1880-talet kom till Uppsala får man
klart för sig i Mauritz Hellbergs
Frödings-minnen.
Nationen, säger han, bodde pà den tiden mycket
oansenligt i en liten hyrd lägenhet en trappa upp i ett
hus vid Östra Ägatan mellan Dombron och Nybron
mitt emot Gillet. Dess ’vördade inspektor’ var
professor Sigurd Ribbing, en liten mager krokig och
fenomenalt ful gubbe vilken som främste representant för
den allenahärskande Boströmska filosofien liksom
också för dess upphovsmans självtillräcklighet och andliga
övermod samt dessutom fruktad för sin skarpa tunga
intog en dominerande ställning vid universitetet och
mer än någon annan angav dess ton . . . En inbrytande
ny tid hade dock bebådat sin ankomst genom något
som kort förut inträffat i universitetstaden. Det var
det föredrag, vari föregående vår kandidat Knut
Wicksell hade uttalat sig för den Nymalthusianska
teorien i folkökningsfrågan och som hade väckt sådan
uppståndelse och förargelse i de akademiska kretsarna
att det icke ansetts räcka med all den kritik och
bestraffning som i tal och skrift riktats mot kättaren,
utan man funnit det erforderligt att tilldela honom
föreställning och varning inför vederbörande forum
(Mindre konsistoriet). Ribbing dolde åtminstone
enskilt icke att han ansåg honom ha förtjänat
fängelsestraff.
Bland dem som i tal och skrift bestraffade
Wicksell märktes den produktive
Boströms-popularisatorn filosofidocenten Laurens Heap
Åberg och även Arthur Bendixon ryckte i
fält. I boströmianska vändningar sökte de
bevisa barnbegränsningens osedlighet. Det
var Carl Yngve Sahlin, Boströms efterträdare
på den praktiska filosofiprofessuren som i
sin egenskap av rektor varnade Wicksell.
I Frödings något omotiverade åberopande
av Boström i Stänk och Flikars andra upp-
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
