Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Boströms betydelse i svenskt kulturliv. Av Torgny T:son Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torgny T: s on Segerstedt
Uppenbarligen har Boström haft ett stort
inflytande just bland juristerna. »I
Rättsfilosofien», säger Hammarskjöld i samma
uppsats, »der som bekant det Boströmska
systemet kan sägas vara det hos oss
herrskande» o. s. v. Sålunda finner man hos Isak
Sven Landtmansson uppenbarligen
Boströmi-anska formuleringar såsom den följande från
1863: »Staten är ett ändligt-förnuftigt väsende
och såsom sådant verksam för ett förnuftigt
ändamål. För denna hans verksamhet utgör
hans förnuftiga väsen lag.» Det är från samma
grundsyn, som Landtmansson 1891 i
Tidskrift för Retsvidenskap anmäler missnöje
mot A. Winroths allt för individualistiska
uppfattning av familj och äktenskap, med
»tillbakasättande af det moment, som går ut
på befordrande af det organiska förhållandet
mellan personer».
Den största betydelsen för det
rättsvetenskapliga tänkandet har utan tvivel Boströms
teori om straffet haft. Vi ha redan mött denna
uppfattning i Ribbings motivering för
dödsstraffets bibehållande. Sin klaraste
formulering får den Boströmska uppfattningen
kanske i hans Anmärkningar till
Helvets-läran: »Samhället och dess representant åsyfta
omedelbart endast en negativ (juridisk)
rättelse hos den brottslige, så att han icke vidare
må begå några brott eller rättskränkningar,
och detta syftemål kunna de alltid uppnå
genom sinnliga medel eller lidanden, och de
kunna i sjelfva verket ej heller uppnå det
genom några andra. De kunna nemligen
genom sådana antingen betaga den brottslige
lusten att handla rättsstridigt eller, om detta
visar sig vara otillräckligt eller omöjligt, då
betaga honom förmågan dertill.» (Samlade
Skrift. III.) Straffet kan sålunda, enligt
Boström, icke ha en avskräckande och ej heller
en moralbildande funktion utan endast en
specialpreventiv. Samma tanke möta vi 1869
i L. Annerstedts bok Om straffmätning där
det heter: »Den inverkan på den farliga viljan,
som sålunda utgör straffets väsende, kan
åsyfta antingen betagande af förmågan hos
viljan till vidare rättskränkningar eller
åstadkommande af en sådan förändring i viljan,
att densamma förlorar lusten till
rättskränkningarnas förnyande.» Hagströmer säger i
sin skrift om Frihetsstraffen 1875 att han
ansluter sig till den i vårt land härskande
rättsfilosofien som i straffet ser en yttring »af
statens allmänna verksamhet till
rättstillståndets upprätthållande och närmast afser
en inverkan å den brottsliges vilja, antingen
för att betaga den förmågan till vidare
rättskränkningar eller för att förändra den till
öfverenstämmelse med rätten». Och i
Hag-strömers stora verk Svensk straffrätt läser
man: »Åsyftar straffet att undanröja den fara
för rättsordningen som ligger i den
viljebeskaffenhet, hvarom brottet burit vittne, och
sker detta att betaga den brottslige lusten
eller, om detta ej är möjligt, förmågan till
vidare rättskränkningar.» Straffet syftar
därför, framhåller Hagströmer i full
överensstämmelse med Boström och Ribbing, inte
till att göra den brottslige god eller sedlig.
Det var Boströms straffteori, som ledde
honom in i hans andra stora strid, kampen
mot Helvetsläran. Även den striden hade,
för Boströms vidkommande, sin grund i hans
filosofi, även om den yttre anledningen för
hans ingripande var en uppskakande händelse
i Dalarne.
Ett straff var för Boström riktat mot den
sinnliga viljan, men i det religiösa livet gällde
det en sedlig-religiös ömvändning. »Att söka
genom hotelser skrämma eller genom lidande
pina och plåga någon till att älska sig är ju
tydligen ett vanvettigt förfarande och
någonting sådant kan väl således ej vara möjligt
för Gud, som är allvis och allgod och icke vill
verka någonting annat hos oss, än vår
ovillkorliga kärlek till honom, d. v. s. vår egen
sanna och högsta lycksalighet» (s. 276). Den
religiösa straffteorin gör Gud till en monark
och en representant för det mänskliga
samhället.
Ett annat moment i Boströms polemik
gällde det ondas realitet. Från Boströms
idealistiska grundsyn kunde det onda inte
ha någon sann verklighet. Det är utan tvivel
Boströms skrift mot Helvetsläran som gjort
honom mest känd. Den förde hans namn
ut till en bred allmänhet och ingrep i ett
problem, som rörde hela folket. »Skriften
slog ned som en bomb i universitetsstaden»
säger Anton Nyström i En 70 års historia,
(s. 41) och betecknande är Strindbergs
uttalande i Tjänstekvinnans son: »Och med
Boströms angrepp på Helvetsläran 1864 voro
portarne öppna för rationalismen eller
fri-tänkeriet, som det kallades. Boströms
egentligen obetydliga skrift verkade dock kolossalt
genom Uppsalaprofessorns och förre
prinsinformatorns stora namn, som den modige
mannen riskerade och som ingen efter honom
riskerat, sedan det icke längre är någon ära
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
