Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Avsked från Valéry. Av E. N. Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avsked från V al ér y
Valérys författarskap — och han har själv
gjort det — krymper det ihop till ett
misslyckat försök att förverkliga orealiserbara
föresatser. Den dikt han drömmer om är
dömd att förbli en tom dröm. Valéry
medger det. Poesien i den mening han
fattar den är en omöjlighet. Men just
därför är den åtråvärd.
Ty, hävdar Valéry, endast det omöjliga
är värt att eftersträvas. Diktens liksom
all konsts tjusning ligger i att den lockar
människan med ett mål som aldrig kan
uppnås och som därför alltid står hägrande
framför henne och väcker hennes åtrå och
förtvivlan. Och Valéry definierar det sköna
såsom »det som driver oss till förtvivlan».
Men han tillägger: »Man måste välsigna
denna förtvivlan som berövar oss våra
illusioner, som skänker oss insikt och
— såsom Corneilles Horace säger — som
styrker oss. Dikten är uttrycket för
människans förtvivlan över sin begränsning och
oförmåga och tillika för hennes evigt
misslyckade men aldrig förtröttande försök
att övervinna dem.»
Diktaren skriver, därför att han inte kan
låta bli — men också därför att han inte
vill låta bli. Det är en oförmåga som bär
ett starkt tycke av heroism. Det är nog
ingen tillfällighet att Valéry i detta
sammanhang frammanar Corneilles skugga.
Att oförtrutet sträva efter ett mål man inser
vara ouppnåeligt, det är en svaghet som
är svår att skilja från — styrka.
En kvick kritiker har — inte utan en
sidoblick på Moliére — kallat Paul Valéry
för »poeten mot sin vilja». Det är inte
oriktigt, om man tänker på det olösliga
dilemma vari hans syn på dikten försätter
diktaren. Valéry har emellertid inte låtit
sig avskräckas härav; han har trots allt
blivit en diktare. Det är onekligen en
inkonsekvens, en »svaghet», som han stundom
sökt förklara och försvara — men blott
för att slutligen öppet tillstå, att han
inte kunnat handla annorlunda. Den rätta
orsaken är uppenbar: skapardriften har
varit för stark, så stark att den
övervunnit alla de yttre och inre hinder han själv
hopat på dess väg. Är det ett nederlag, så
liknar det förvillande en seger.
»Den mest medvetne av diktare» har
T. S. Eliot kallat Valéry. Man kunde
till-lägga: »den mest illusionslöse». Det tvivel
på konsten som stundom anfäktar den
skapande konstnären har varit hans
ständiga följeslagare, och hans gärning har
för honom själv framstått som ett enda
stort självbedrägeri: den flykt undan
tankens dödande klarsynthet som handlingen
utgör. Han har handlat, han har skapat,
han har diktat — trots allt. Är det denna
illusionslösa heroism som gjort honom till
sin tids och sitt folks språkrör?
,?o—Ord och Bild, 56:0 årg.
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
