Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Finlandssvensk prosa 1946. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finlandssvensk prosa 1946
forntida och museala. T. o. m. många av
typerna tycker man sig känna igen. Bland dem
kan nämnas den väldige nyröjaren Hindrik
Pålsson, om vilken det heter: krökt, senig och
tvär syntes han, med det kröktas hela sega
kraft i ryggen och något av björn i en
ram-likt hängande arm. En annan är Janne Fast
i Moheda, som är nittitalets romantiska
landsbygds-Don Juan med brännvin, gnällande
fiol och spelande munvighet. Han är av samma
banalt romantiska släkte som
timmerflottaren Olof i Linnankoskis »Sången om den
eldröda blomman». Och liksom hos
Linnan-koski framträder det hos Gummerus en
anti-romantisk tendens; det är den förträfflige,
men tyste och försagde Jons Lasse, som
avslöjar Janne Fasts ynkedom och vinner
Vil-lings Karis kärlek och ärver hennes fars
»storgård».
Trots all den ursprungliga kraft som finns
i Gummerus’ »Sägner i berget» kan boken
inte betecknas som någonting annat än en
stilövning.
Två sociala romaner är Anna Bondestams
»Klyftan» och Aili Nordgrens »Innan dagen
börjar».
Skräck och ensamhetskänsla bildar
grundränningen i den karakteristik Anna
Bondestam i »Klyftan» ger av den tio-elvaåriga Rut,
författarinnans alter ego. Hon är ett
särpräglat, fantasibegåvat barn, som inte känner sig
hemma i verklighetsmänniskornas värld.
Men det finns också en social klyfta, som
gapar vid mellan henne och det övriga samhället.
Hennes föräldrar räknas under
inbördeskriget 1918 till de »röda». Den lilla flickan får
också sin del av den förföljelse, som drabbar
familjen under upprorets blodiga uppgörelse.
Ett konfliktämne i boken är den förljugenhet,
det tvång att skyla sina verkliga tankar och
sympatier, som Rut och hennes föräldrar
tvingas in i på grund av motsättningen mellan
familjens åsikter och miljöns. Rut söker
övervinna konflikterna genom sitt
inbillningsliv, som slår en bro över de skiljande
avgrunderna, men det lyckas aldrig riktigt
för henne. Till slut blir också hennes fantasi
genomsyrad och förgiftad av ensamhetens
ångest. Det fantasirike, i vilket hon lever på
sidan om vardagstillvaron, blir en
labyrintisk värld av mörk ångest.
Romanen hyllar gemenskapen mellan
individerna och mellan de olika
samhällsklasserna. Den uppbäres av den sanna
humanitetens anda.
Anna Bondestam är en utåtriktad
författare. Bland de yngre finlandssvenska
författarna, av vilka så många utmärker sig genom
sin böjelse för borrande introspektiv analys,
är hon den klarögda realisten, vars blick inte
når så djupt in i de dolda sammanhangen,
men i stället med en frisk skärpa speglar
samhällets liv och naturens yttre verklighet.
Hon har också humor — även om denna föga
kommer till uttryck i hennes nya bok, vars
grundton bestämmes av bittert påträngande
minnen av en tragisk verklighet.
»Klyftan» är inte något omedelbart
fascinerande konstverk. Men den strävan till
objektivitet och verklighetssanning som
präglar framställningen ger romanen en rangplats
bland de finlandssvenska prosaverk som
utkom år 1946. Det förefaller som om »Klyftan»
skulle utgöra inledningen till en
självbiografisk utvecklingsroman, utformad mot
bakgrunden av de sociala och politiska
brytningarna i Finland under detta århundrades
första decennier. Upptakten är ypperlig och
spänner högt förhoppningarna på
fortsättningen.
Av betydligt mindre värde är däremot Aili
Nordgrens »Innan dagen börjar». Miljön är
där internationell; författarinnan skildrar en
del emigranters hårda liv i New York under
depressionsåren i början av 1930-talet mot
en bakgrund av den amerikanska
överklassens lyxtillvaro. Aili Nordgren är en syster
till Sally Salminen och har liksom denna en
olycksalig böjelse för en billig romantisk stil.
Särskilt i början av boken får romantiken
fritt breda ut sig på bekostnad av skildringens
realistiska element. Huvudpersonen i romanen
är en kvinna ställd mellan två män, som man
kunde karakterisera som romantikern och
realisten, violinisten Tapio och hans
arbetslöse kamrat Erik. Romantikens symbol — och
det är verkligen inte någon ny symbol! —
är Tapios fiol. När författarinnan skildrar
Evas och Tapios kärleksroman heter det: »I
Tapios violin jublade den ut sin lycka, under
hans smala fingrar darrade ömhetens
vackraste ord, och hans halvslutna ögon såg in i
en brinnande sky av fullbordan.» Tapio spelar
och Eva dansar: »mjukt och lätt dansade hon,
med huvudet tillbakakastat och ett varmt
leende på de röda läpparna.»
Romanens litterära värde är inte stort, men
dess sociala vittnesbörd förtjänar att läggas
på minnet.
Ett litterärt dokument av ett alldeles sär-
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
