Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Finlandssvensk prosa 1946. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finlands sv ens k prosa 1946
Av Erik Ekelund
en hänvändning till läsaren, varmed
Lorenz von Numers inleder sin stora bok om
François Villon, »Snäckans bröder», dryftar
han problemet till vilken art av litteratur
arbetet egentligen bör räknas. Det kan inte
kallas för en romantiserad biografi eller en
historisk roman, säger han. von Numers
finner slutligen på utvägen att rubricera det
som en »romantiserad essä».
Det är tämligen likgiltigt vilken etikett
man vill klistra på boken. Huvudsaken
kvarstår: man vet just ingenting om François
Villon; von Numers har sålunda kunnat låta
sin mustiga fantasi spela för fullt och
bestämma de tusen slingorna i teckningen av
hans öden. Som i sina dikter målar författaren
i »Snäckans bröder» enskilda situationer och
individuella människotyper med en bred
pensel, som låter de klatschigt nedkastade
färgfläckarna lysa mot bakgrunden av
medeltidsstämningen i Paris’ mörka smutsiga
gator och gränder och vid den berömda
poeten, hertig Charles d’Orléans’ hov i Blois, av
fasorna i fängelsetorn och tortyrkammare och
det fria vagabondlivet ute på landsvägarna.
Eftersom det är fråga om landstrykaren
Villon hör figurerna dock för det mesta hemma
bland samhällets drägg. Skökor och tjuvar,
lösdrivare och tiggare bildar kretsen kring
Villon, den geniala skalden, som genom sin
individualism och sitt förakt för världsliga
och klerikala auktoriteter företrädde
renässanstidens nya människa.
von Numers har till sin skildring av Villons
leverne fogat en rad översättningar av en del
bland Villons främsta dikter. En av dem är
»De hängdes ballad», denna dikt som Bertolt
Brecht utnyttjade då han i tiden skrev sin
»Die Dreigroschenoper» med dess
svårmodigt-cyniska bilder av samhället och mänskolivet.
Lorenz von Numers’ »Snäckans bröder» är,
också den, en sorts »Dreigroschenoper» med
en rad scener, liknande dem som Brecht
manade fram i sin bearbetning av Gays »The
Beggar’s Opera».
»Snäckans bröder» vittnar om den litterära
talang som Lorenz von Numers besitter: fan-
Lorenz von Numers.
tasins lyskraft, rytmiskt sinne och en
ill-fundig kvickhet.
På historien och gamla traditioner bygger
också E. R. Gummerus’ »Sägner i berget».
Det är en serie bilder ur livet i Dalarnas
ödemarker ända sedan 1600-talet till våra
dagar. Det är hårda och onda öden, som
skymtar fram. Vinterns ensamhet och köld
sveper sig kring människorna där de söker
kämpa sig fram mot en lyckligare tillvaro än
den som nuets verklighet skänker dem. Det
finns folkloristiska inslag i motiven och en
starkt dialektal prägel över den språkliga
utformningen i dessa skisser. Dialektorden är
i själva verket så många att författaren ansett
sig tvungen att bifoga en ordlista, som
omfattar inte mindre än tio sidor.
Både motivvalet och den litterära stilen
ger dessa skisser en sällsamt anakronistisk
prägel. I dem går nittitalsromantiken igen
med dess förkärlek för det provinsiella, det
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
