Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Norske minner om Henrik Schück. Av Francis Bull - Henrik Schück. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andersen — B ull — Castrén
spender innenfor historien og
litteraturhistorien, og fremfor alt er den
imponerende ved dette at han bestandig er
selv-stendig i hva han skriver. En kraftkar var
han, i åndelig som i legemlig henseende,
en åndskraft som har satt merker etter seg
på månge felter, og et menneske som det
var morsomt å möte. både når han var i
det ertelystne og i det elskverdige hj orne.
Jeg deler helt ut Gerhard Grans beundrende
mening om ham, slik som den kom til orde
i brevet til Björnson selv midt under den
tidsbetonte öyeblikksforargelsen i 1905.
Francis Bull
Henrik S c huck
DET är ganska jämnt femti år
sedan jag första gången såg Henrik Schück,
då han i början av 1898 var i Helsingfors
för att hålla några föredrag. Det blev inte
då någon närmare bekantskap. Jag råkade
honom på en tillställning i Finsk Tidskrifts
utgivares R. F. von Willebrands hem. Men
jag var en blyg student, som visserligen
begärligt lyssnade till varje ord från den
store litteraturhistorikern, men själv
knappast vågade öppna min mun. Föredragen
blevo emellertid anledningen till mitt första
tryckta opus, en redogörelse för dem i
Finsk Tidskrift. Jag gav uttryck åt min
beundran för lärdomen och grundligheten
och klarheten i Schücks framställning —•
föredragen behandlade så olika ämnen som
sagoforskningens metoder, svensk
mytologi, det litterära livet under medeltiden
och Almqvist. Men jag dolde icke, att det
sistnämnda föredraget hade vållat mig en
viss besvikelse, därför att det föreföll mig
alltför nyktert, alltför objektivt, alltför
litet personligt engagerat ■—• mina
jämnåriga vänner och jag själv levde då just
i en period av Almqvistdyrkan, närmast
framkallad av Ellen Keys året förut
utkomna essay om »Sveriges modernaste
diktare».
I själva verket kan det inte förnekas,
att hur mycket än Schück då imponerade
på oss genom sin banbrytande forskning
om den äldre svenska litteraturen, så var
det ändå andra litteraturforskare som stodo
våra hjärtan närmare — det var Levertins
Från Gustaf III:s dagar och Valdemar
Vedels Svensk romantik som då för oss tedde
sig som det bästa som skrivits om svensk
litteratur.
Under de följande åren råkade jag Schück
ibland. Våren 1903 hörde jag i
Köpenhamn hans föredrag om Gustaf III, som
sedan då de kommo ut i tryck, väckte en
så våldsam kritik i Sverige. På mig gjorde
de ett starkt intryck, i synnerhet väl
därför att de med åtminstone delvis
berättigade skäl vände sig mot den idealiserade
bild av konungen, som genom den av oss
så varmt hyllade Levertin hade blivit
rotfast hos oss. Det var en varning mot att
låta fantasiens diktargåva skymma undan
delar av det faktiska material som
verkligheten innehöll. Och jag minnes en
middag hos Levertin i Stockholm i början av
1905 med Warburg, Schück och Werner
Söderhjelm, där Warburg för det mesta
förde ordet, men där Schück stilla och
roligt berättade historier från sitt
Uppsalaliv om somrarna, då han fick ta hand om
mest allt i staden.
Men då hade den mera platoniska
aktningen för Schück som litteraturhistoriker
hos mig övergått till en stor och ärlig
beundran. Medan jag själv höll på med
studier i den svenska stormaktstidens
diktning hade jag allt klarare fått ögonen öppna
för det suveräna mästerskap, med vilket
Schück i den första upplagan av Illustrerad
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
