Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Leontes och Promethevs. Av Erland Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leontes och Pro methevs
tiska processen, har bevarat sin giltighet
och ekar i våra öron» (Böök).
Om man kallar gudarna för onda makter
— eller, vilket är detsamma, säger att
våldet rår i världen och menar att våldet
är något ont — så förutsätter man
uppenbarligen en skillnad mellan gott och ont,
en norm, som bestämmer det goda och det
onda, och man förutsätter vidare att den
normen är verklig och inte bara beror på
tycke och smak. Sanningen av påståendet,
att gudarna är onda, äro ju beroende av att
det finns en objektiv norm för bedömandet
av ont och gott. Om nu gudarna
representera våldet, så kan man undra, hur rätten
kan vara objektiv, hur normen kan vara
giltig. När själva världsordningen —
gudarnas ordning — är orättfärdig, tycks det
inte finnas någon plats för en objektiv
norm, för det absolut rätta. Normen måste
ju tillhöra världsordningen. Om därför
gudarna representera den metafysiska
ondskan, så måste det finnas en metafysisk
godhet; om orätten är verklig, så måste
rätten också vara det; om gudarna
representera orätten, så måste rätten finnas och
vara lika evig som de. Att kalla rätten för
en idé i betydelsen av en dröm, en utopi,
är strängt taget motsägande, därför att den
inte ens skulle kunna kallas en vacker dröm
utan att den objektiva norm
förutsattes, som i samma omdöme förnekades,
och därför att om rätten är en idé, så
är tydligen våldet det i alldeles samma
mening.
Den som tror på något gudomligt och på
en objektiv rätt, på eviga ideer, måste
alltså anse, att rätten och det gudomliga,
ideerna och gudavärlden stämma överens.
Den logiska, och till slut också den
psykologiska konsekvensen, kräver, att gudarna
ha rätten om hand. Men det hade de inte,
då Zevs var våldet och orättfärdigheten.
Så kan man resonera, och alldeles ut i
luften är det nog inte resonerat. Det är i
varje fall uppenbart, att här föreligger en
tankesvårighet, och den inneboende
dialektiken i problemet makt och rätt framträder
också tydligt, om man följer några av de
former i vilka myten om Promethevs och
därmed detta problem har behandlats i
litteraturen.
Utom Rydberg har en annan stor svensk
skald yttrat sig i frågan om Promethevs’
skuld och därvid icke svävat på målet. På
frågan, vilken himmel Promethevs stormat,
svarar Runeberg utan tvekan: rättens.
Promethevs var skyldig; hans straff var
rättvist.
Runeberg har närmast talat om
Promethevs i Aischylos’ dikt; det är i
avhandlingen 1833 om den tragiska choren. Sitt
egentliga inlägg i frågan har han gjort i
annan form, i Kung Fjalar och i Kungarne
på Salamis. Hans tolkning av Aischylos är
bestämd av hans allmänna uppfattning
av den grekiska tragediens väsen, enligt
vilken det som förhärligas i sorgespelet
inte är den enskilda människans kamp,
som man vanligtvis brukar mena, utan
tvärtom den makt, inför vilken individen
måste böja sig, Och denna makt är inte
ett obönhörligt öde, utan en försyn.
Promethevs är individen, som har brutit mot
den gudomliga världsordningen, som har
rest sig upp mot den allmänna lagen, mot
rättens egen ordning. Det är därför som
han straffas. För Runeberg är saken fullt
klar. Rätten har sitt fäste i den gudomliga
verkligheten, i tillvarons egen ordning. Och
därför är det orätt att bryta mot denna
ordning. Av de två människotyper, som
Rydberg talade om, underkastelsens och
oppositionens, tycks Runeberg avgjort höra
till den förra. Det kan se egendomligt ut,
men det kan förklaras, och det gäller, som
skall visas, ingalunda obetingat om
honom. Runeberg menade, att den allmänna
lagen, den universella ordningen, tillika
var det innersta, det odödliga i människan.
Människans innersta natur är ett utflöde
av universums eget liv: människans väsende
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
