Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Leontes och Promethevs. Av Erland Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erland E hn m ar k
är det gudomliga hos henne, är en del av
det allmänna gudomliga; hennes känsla för
det rätta visar på det gudomligas egen
ordning.
Det kan här lämnas alldeles åsido, i vad
mån Runeberg har tolkat Aischylos rätt.
Hans åskådning påminner onekligen
betydligt mera om stoikernas lära, att den
enskilda själen är en del av universums själ,
det enskilda förnuftet en gnista av det
stora världsförnuftet. Stoikerna gingo
liksom Runeberg ut från lagbundenheten i
tillvaron, och denna lagbundenhet var
också för dem en rättens ordning. Det
stora sammanhanget i naturen, i världen,
det är rätten. Hos stoikerna kan man nu
lättast se, vilka konsekvenser, som följa
av en sådan åskådning. Deras praktiska
slutsats var, att människan skall leva i
enlighet med naturen, vilket betyder, att
hon skall följa universums ordning, lyda
de regler, som gälla för hela tillvaron; i
denna ordning sammanfalla då rätt och öde.
I valspråket amor fati, kärlek till ödet, är
konsekvensen tydligt dragen. Det är samma
lagar, som styra tillvaron i stort och den
enskilda människan i smått; rätt är det
som stämmer med dessa allomfattande
lagar. Vi förnimma det rätta i vårt inre,
därför att också vårt inre styres av samma
lagar. Plikten är då klar: att följa denna
ordning, och en konflikt mellan makt och
rätt, mellan idé och verklighet bör inte
kunna uppkomma. Det är även Runebergs
ståndpunkt: Promethevs måste vara skyldig.
Därför straffas också kung Fjalar för att
han velat göra gott på egen hand, utan
gudarnas hjälp —• hans försök att utan
gudomligt bistånd ordna sin värld är ett
utslag av hybris. I Kungarne på Salamis
finns en kommentar till fallet. Det räcker
inte, menar Runeberg, med den goda viljan,
den ädla avsikten. Människans blick är för
snäv, hennes synfält för begränsat för att
hon skall kunna överblicka sina
handlingars följder:
Vad är, att mänskan yrkar på ett ändamål
och aktar ringa vad som möts på banan dit?
Förstår hon väga varje sak med gudars våg,
och vet hon, när hon rubbar blint en göpen sand,
om ej ett jordras hämmats genom denna blott?
Den enda säkra vägen, menas det, är att
göra det rätta, därför att detta består i
att följa den ordning, som hela universum
lyder. Det rätta är inte yttre bud, utan vår
känsla, men denna skulle inte vara värd att
ta hänsyn till, om den inte pekade utöver
sig själv på tillvarons egen ordning, det
är, på en objektiv norm. Lamm har i detta
sammanhang hänvisat till ett ställe i
Runebergs komedifragment Belägringen,
där Stålman får säga:
Det är en Guds lycka, att man har principen
given. Vore icke den, kunde ett klyftigare huvud
än mitt bli bortblandat i ett sådant läge. Skulle
man en gång börja tänka: skall jag eller skall jag
icke, bör jag stå kvar eller kapitulera, så farväl
då med all reda. Man kunde få grubbla i åratal
på skälen med och mot och aldrig komma till
visshet ändå. Men att absolut inte ge sig, så länge
man kan säga nej, det är en ren likvid. Den
enfaldigaste kan vara trygg för alla misstag, om
han fast beslutit att aldrig underhandla. Jag
ville ej för tio tusen man ge bort den föresatsen
att slåss till min sista stund. Det ger en viss
säkerhet och trygghet, någonting som gör, att
det är klart framför en och lätt i hjärtat.
Det är konsekvent tänkt. Man kan
formulera samma tanke på följande sätt. Om
källan till kunskapen om det rätta är
förlagd till människans bröst, hur har den
kommit dit? Svaret måste bli: enligt den
tillvarons ordning, efter vilken människan
själv har kommit till. Hon har inte skapat
sig själv. Känslan av det rätta är sålunda
ett utflöde ur det absoluta; i den står hon
i förbindelse med de lagar, som råda över
universum. När Stoa och Runeberg
motivera underkastelsen under det allmänna
med att människans innersta är en del av
detta allmänna, så kan det därför också
uttryckas så, att människan skall följa sin
egen inre natur. Den är gudomlig, och där-
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
