Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Leontes och Promethevs. Av Erland Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leontes och Promethevs
med följer hon det gudomligas ordning i
tillvaron. Men om den inre rösten kommer
i konflikt med det yttre, med den stora
ordningens verkningar, om idén skär sig
med verkligheten, om man inte kan tycka,
att livets gång är rättfärdig? Den
konflikten kände Runeberg inte i fallet Fjalar —
och man kan våga påstå, att om han
funnit den där, hade dikten varit oskriven.
Därför är hans position oangriplig. Men om det
alltså kommer till konflikt?
I ett sådant läge visar det sig, att
erfarenheten är starkare än teorin. Teorin får tåla
motsägelser, men rättskänslan består,
orubbad av alla resonemang. Underkastelsen
byts i opposition, undergivenheten i trots.
Är världsordningen inte rättfärdig, så
mycket sämre för den, men rätten släpper
man inte.
Stoikerna, om vilka Runeberg i så
mycket påminner, fingo känna på den
svårigheten. Det finns faktiskt inte bara rätt i
världen; frågan är ju snarare, om det finns
någon rätt alls, om rätten och moralen
finnas annorstädes än i människans eget
bröst. Det är förklaringen till stoikernas
världsförakt. Från lyckans lättfärdiga
väsende, från världens buller och larm drar
sig den stoiske vise tillbaka. Samme stoiker,
som predikade amor fati, som talade om
att en enda lag styr allt, stort och smått,
stjärnornas banor och människohjärtats
rörelser, kunde skildra världen som något
ont, varna mot lyckans bedrägliga gunst
och föraktfullt fnysa åt slumpens
oförnuftiga och omoraliska, eller rättare
amoraliska, vägar. Endast i sitt eget inre finner
människan rätten, finner hon dygden,
finner hon friden — endast där finns det
absoluta. Det är en väg, som ytterst leder till
mystik och solipsism, till panteismens
konträra motsats — det enda verkliga blir
till slut människans själ. Men om det
absoluta endast finns där, hur kan det då vara
absolut? Om rätten har sitt enda fäste i
individens moraliska intuition, hur kan den
S—Ord och Bild, 5":e årg.
då vara objektiv? Om rätt och värld,
moral och öde stå i motsats till varandra,
hur kan då världen styras av ett förnuft
och en rättsordning? Det är den
genomgående motsägelsen i det stoiska systemet.
Det är också den problematik som möter i
Runebergs sorgespel Kungarne på Salamis.
Handlingen i detta drama har
Runeberg uppfunnit fritt som en fortsättning på
Sophokles’ tragedi Aias. Hjälten Aias’
son Eurysakes kommer efter faderns död
och efter många mödor tillbaka till sin
fäderneö Salamis. Där har under tiden en
usurpator, Leiokritos, tagit makten.
Eurysakes gör sina lagliga anspråk gällande och
vinner också över Leiokritos, men vinner
endast därför att tyrannens son Leontes
ställer sig på den laglige tronarvingens
sida. Leontes stupar och Leiokritos tar
sitt liv.
Leontes är alltså son till en tyrann, som
innehar makten mot folkets vilja, och som
endast med våld kan hålla sig kvar. Själv
vill Leiokritos vara en rättsinnig härskare,
men han kan det inte, så som situationen
en gång har utvecklat sig — han hoppas
på bättre dagar och på att hans son en
gång skall få njuta det lugn han själv fått
sakna, att sonen skall erkännas som
härskare även om fadern inte blivit det. För
Leontes åter utgör situationen intet
problem, så länge Aias’ ätt, de legitima
arvtagarna till tronen, inte gör sina anspråk
gällande.
Så sker emellertid i och med att
Eurysakes kommer till Salamis. Leontes har för
sitt liv en enda ledstjärna, och det är rätten,
Dike. Hela hans tillvaro går ut på att i
allt göra det rätta, och han måste göra det
också nu. Han måste ta Eurysakes’ parti,
fastän han därmed tvingas att gå emot sin
far, och fastän han vet, att han offrar sin
framtid. Det finns för honom ingen annan
utväg än att dö i kamp för rätten, under
utövande av vad han anser vara sin
moraliska plikt.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
