Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Leontes och Promethevs. Av Erland Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erland E h n m a r k
till motstånd. Den strid, som då uppstår,
ändas icke, förrän idealets kämpe har segrat
eller dukat under. Det sista, nederlaget, är
det vanliga: det ligger i tingens natur och
Guds världsordning att så skall vara. Det
är uppenbarligen inte lättare att försvara
denna ordning än den, enligt vilken Leontes
dog i kamp för rätten. Till och med
resignationen, den orientaliska typens signum,
är icke obefintlig hos Rydberg. I den mån
som den mekaniska processen är
ändamålsbestämd blir resignationen visserligen i
och för sig ett krav. Men Rydberg har en
gång givit den uttryck i ord som kunna
föra tanken till Runeberg. Han säger i en
föreläsning: »Är vårt släkte bestämt att
efter vunnen högsta ståndpunkt avtaga i
andliga krafter och åldras och dö, så skall
dock den sista livsyttringen av mänsklig
tillvaro på denna världskropp, som ju
även går sin förgängelse till mötes, varda
en känsla av religiositet, skulle hon också
endast yttra sig i undergivenheten under
en världsordning, som utsår världsklot och
solsystem, såsom åkermannen sina
sädeskorn, och när de himmelska stjärnefälten
mognat till skörd, mejar dem, såsom
åkermannen sin gröda. Och med denna känsla av
resignation skall det hopp förena sig ...»
Är avståndet så stort mellan detta och
Fja-lars: »Vad är mänskan, att mot Er hon
stormar . . .»?
Man kan säga, att Runeberg och
Rydberg . börja från olika ändar av samma
tanketråd. De betona olika sidor av tanken
men de mötas -— deras cirklar äro inte
koncentriska, inte heller endast tangera,
utan skära varandra. Och skall man ånge
skärningspunkten, kan den inte uttryckas
annat än med Runebergs ord, att evigt
oföränderligt det rätta är. Och det kan
till slut, bortsett från varje filosofisk
tolkning, betyda att det goda är lika verkligt
som det onda, att det goda har inte bara
existens utan också makt, att det ligger
kraft i det goda liksom i det onda. Det är
ingen verklighetsfrämmande tanke,
tvärtom, och det är denna verklighet, som ligger
bakom försöken att sätta tanken i system
och förklarar de uppenbara motsägelser,
som komma i dagen, så fort man försöker
bena upp problemet.
Man kan anföra ännu ett litterärt belägg
för den saken. I Shelleys Den befriade
Promethevs är det kärleken, personifierad i
Promethevs’ älskade, Asia, som störtar Zevs,
krossar maktens välde, Med våldets fall
bryter kärlekens nya och lyckliga
tidsålder in. Det är i grunden samma tanke.
Våldet är inte allsmäktigt; kärleken är
också en makt, och den rår på våldet. Det
heter i Anders Österlings översättning:
Att lida ofattbar, oändlig nöd,
förlåta orätt, svartare än död,
och trotsa makt, som ser allsmäktig ut,
att älska och fördraga med ett hopp
som när det krossas får förnyad kropp,
att utan vacklan hålla stånd till slut,
det är, Titan, att likna dig i glans,
god, skön och fri, som endast du befanns,
och endast det är Liv, Triumf och Segerkrans.
Shelley avsåg väl inte att propagera för
kristendomen, men i viss mån kom han
den nära, och Viktor Rydberg torde i hans
dikt ha funnit anknytning för egna tankar.
För Rydberg fanns det jämte rättskravet
rum för ett annat ideal, för kärlekens -—
man kan finna den tanken också i
Runebergs skådespel. Platonikern Rydberg kan
väl inte helt acceptera kristendomen, men
han kan inte heller se bort från den. Den
egendomligaste gestalten i
Prometeusdik-ten är Messias, som visar sig för den fångne
titanen. Liksom denne står han i viss mån
utanför tidsgudens välde, så att säga direkt
under den Evige, och det är till denne
Messias, som Prometeus riktar orden:
Är du den svage, evigt lidande?
Är jag den evigt frihetsbidande?
Vad mer? I härskarpurpurn av ditt blod
är du allena Gud, ty du är god.
Ahasverus hånar Prometeus, som dyrkar
en svag och blödande gud. Men Prometeus
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
