Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gautier de Coinci. En fransk 1200-tals moralist. Av Arthur Långfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gautier de C o i n c i
tänkte bara på kämpalek, tornerspel och
fester, ty en dam hade stulit hans hjärta. Han
skänkte givmilt av sina ägodelar för att
vinna pris och ära, som många göra så länge
de äro i sin ungdoms blomstring. Dag och natt
vilja de göra det som behagar dem. Han var
en fruktad kämpe i eget och i främmande
land. Men han envisades att icke vilja gifta
sig, emedan hans hjärta brann så för den
nämnda damen, att han icke kunde tänka sig
att han skulle taga en annan. Och han
beklagade sig för alla att hon icke brydde sig om
honom. Den sköne riddaren var med om
mången kämpalek i nejden och visste
ingenting mer som han kunde göra för sin dam.
Och damen var så skön och hög, att det hade
varit ett intet att erövra Chålons och Paris
mot att vinna henne. Men hon var så
högdragen och stolt att hon inte ens skänkte honom
en vänlig uppsyn. Varken böner eller
rikedomar eller hjältedater förmå något. Ju mer
han ber henne desto kallare blir hon, och
desto mer plågas han av sin kärlek. Då han
ser att ingenting hjälper, vänder han sig till
en helig man. »Herr abbot, säger han, andra
kvinnor ha hjärta av bly, men hennes hjärta
är av järn. Det gör mig detsamma om min
själ brinner i helvetet och hur det än går mig,
om jag blott får henne. Jag älskar henne så
att jag varken kan äta, dricka eller sova.»
Abboten vill icke göra honom förebråelser,
för han vet att ju mer man försöker tala
förnuft med sådana som han, desto värre blir
det. Det är bara Gud och hans moder som
kunna råda bot i sådana fall. »Min broder»,
säger han till riddaren, »om du blott vill göra
det som jag säger dig, skall det gå dig väl.» —
Det finnes ingenting så svårt att jag inte skulle
gå in på att göra det för att nå ett sådant mål.
-— Broder, säger den andre, det jag ber dig
om fordrar ingen stor ansträngning. Jag ber
dig bara att varje dag i ett års tid läsa 150
gånger (ett rosarium) Guds moders hälsning
Ave Maria. •—- Ja visst, för böveln, två tusen
gånger om ni vill. För mig gör det detsamma
vad jag gör, om jag blott får hennes kärlek. —
Min käre vän, säger den helige mannen, Gud
har rått bot på svårare saker än denna. Men
med det liv du för är jag rädd att du glömmer
ditt löfte. Du älskar så högt ridderliga dåd,
skog och hundar och jakt — du är ju
en ung adelsman — att jag fruktar att du
skall glömma ditt löfte. — Herr abbot, ni
skämtar. Hellre skulle jag bli munk i edert
Moster i ett års tid än jag skulle försumma
bönerna en enda dag och gå miste om en så
hög belöning. Mitt hjärta har ingen ro,
kärleken har helt bemäktigat sig det.» Småleende
säger abboten: »Måtte Gud böta dig för denna
sjukdom.» De skiljas och den unge mannen
vågar icke mera ge sig ut på ridderliga
äventyr. Han tillbringar största delen av sin tid
i kapellet. Han har börjat en lek som kommer
att sluta bättre än han tror. Han vågar
knappast avlägsna sig från kapellet. Han åkallar
ständigt den heliga modern och ber henne
giva honom den älskade, som är så skön att
hon liknar månen på himmelen. Då han ser
den utsatta tiden nalkas tror han att han
övertalat Gud (eller, som författarn drastiskt
uttrycker sig: han tror sig hålla fast Gud vid
fötterna, Par les piés cuide Dieu tenir), ty
han tror att han får sin älskade vän, och han
är så glad att (som Gautier helt vackert säger)
hans hjärta är fullt av klockor och att han
sjunger dag och natt,
Oue sons nouviaus et canchonettes
Cante et descante nuit et jour.
Då han långletts nästan ett år gick han en
morgon ut att jaga i skogen, och märkte om
en stund att han blivit skild från sitt följe.
Medan han försöker få sikte på sina
följeslagare märker han att han befinner sig
framför ett gammalt förfallet kapell. »Ädla
Gudsmoder, det är länge sedan jag var här. Här i
detta gamla kapell skall jag göra min plikt
mot dig.» Han stiger av hästen, går in i den
gamla helgedomen och läser på bara knän
150 Ave Maria. »Höga jungfru, låt mig få
min åtrådda sköna vän. Det finns intet i
världen jag så högt önskar. Hon är så skön
att naturen aldrig skapat en annan sådan.
Om jag icke får vad jag åtrår, är det detsamma
som att skilja själen från min kropp.» Så
klagar och suckar han framför Guds moders
bild. Den heliga Jungfrun, som av sin nåd
frälst mången olycklig, uppenbarade sig med
detsamma för den bedjande. Hon bar en
krona så gnistrande av ädelstenar att den
unge riddaren blev bländad. Även hennes
dräkt glänste som solstrålarna en
sommarmorgon. Hennes ansikte var så strålande att
den var lycklig som fick spegla sig i det. »Den
för vilken du suckar», frågade hon, »är hon
skönare än jag?» Riddaren blev så överväldigad
av all denna klarhet att han gömde ansiktet
i händerna och föll till marken av fruktan.
Men den som är idel barmhärtighet sade:
»Frukta intet. Jag är den som skall giva dig
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
