Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Omkring ett par brev av Carl Snoilsky. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
kunna visa lionom. Helsa på det varmaste din
hustru och Edert kära barn.
Din i alla skiften hängifne
C. Snoilsky.
P. S. Det af dig öfversända främmande
brefvet innehöll några verkligt vackra anonyma
verser af en Dalaröbo. Jag undrar hvilken ?
På denna sista fråga finnes förmodligen
intet svar. De »rader af gårdagen» Wirsén
hade skrivit, känner jag ej heller men man
ser ju vad de innehållit. Till Hjo, till den
sjuke Bäckström, kunde han ej följa
Snoilsky; först flera år senare, när Edvard
redan var borta, kom han till Hjo, letade
och frågade efter Edvards boning, fann den
till sist och ägnade sin vän ännu en dikt,
färgad av ungdomsvänskapens tårglans.
Snoilsky åter träffade honom nu i Hjo
ännu vid livet men, skriver han till
Wikblad, som en ruin av sitt forna jag; dock
frambröt under samvarons förlopp mången
glimt av det gamla lynnet och hans
trofasthet var helt densamma, hans glädje
över besöket omisskänlig.
Snoilsky och hans familj fortsatte sin resa
i Sverige och Finland och kom på hösten
till Lund, där jag minns hur studentkåren
uppvaktade under sina fanor. I Lund
gästade Snoilsky sin kollega i Svenska
akademien professorn i estetik Gustaf Ljunggren.
Svenska akademien skulle nästa år fira
sin hundraårsdag och man måste i tid
tänka på förberedelserna. Redan före deras
möte på sommaren hade akademiens
sekreterare Wirsén bett Snoilsky om ett poetiskt
bidrag till festen, och Snoilsky hade svarat
jakande. Så gör Wirsén ett förslag: »Vem
skulle bättre än du kunna lemna en liten
interiör från fru Lenngrens tecirkel vid ett
ett af dessa tillfällen, då Kraus var
närvarande, då Kellgren småsjöng till sin violin
och fru Lenngren till klaveret sjöng hans
»Nya skapelsen.» Och Snoilsky svarade:
»den idé du föreslog tilltalar mig mycket,
nästan mer än någon af dem jag sjelf
funderat på».
Det andra brevet till Wirsén jag nu skall
framtaga är skrivet när Snoilsky kommit
hem igen från Sverige. Wirsén har ånyo
påmint honom om festen (i brev som finnes
i Kungl, biblioteket).
Dresden 12 oktober 1885.
Käre vän,
Ljunggren måste hafva missförstått mig, då
vi i Lund för en 14 dagar samspråkade om den
stundande minnesfesten och den anpart jag
kunde taga i dess poetiska del. Jag har aldrig
tänkt på någon slags minnessång, hvarken öiver
fru Lenngren eller någon annan af den
förgångna litteraturepokens stora gestalter utan
kommer afgjordt att hålla mig till det fält, som
mest öfverensstämmer med mitt poetiska
skaplynne, nemi. konkreta bilder eller
situationsmåleri. Du har fullkomligt rigtigt bedömt detta
och det är just min mening att söka åstadkomma
ett eller par taflor af det slag du nämner —
alla innehålla de tacksamma momenter; det
första af dem: en seen i fru Lenngrens salong,
der jag kunde införa ett par af de berömdare
gustavianerna, är det ämne som jag hittills
med mesta förkärlek tänkt på. Bellman
fantiserande på cittran i Djurgårdens lummiga
skogsensamhet är ett motiv som jag redan
behandlat i en dikt »Amaryllis» uti min senaste
samling. Emellertid inser du naturligtvis lika
väl som jag, att jag ej på förhand kan utlofva
något öfver det eller det ämnet. Vid utförandet
kan jag möjligen stöta på oförutsedda
svårigheter, hvarför jag i stället kan kasta mig öfver
på något annat motiv. Jag vet i alla fall
ungefär hvad du och akademien önska af mig, och
jag skall bjuda till att så godt jag kan utföra
någon eller några författarinteriörer af det slag,
hvartill du hänvisar i brefvet.
Det gjorde mig ondt att jag ej fick trycka
din hand före afresan från Sverige —- jag och
Ebba voro vid din dörr för att taga afsked af
din fru, men då efter förnyade ringningar ingen
öppnade, lade vi våra kort i lådan.
Hemresan öfver Stralsund var mycket svår
genom regn och sjögång och båda barnen ådrogo
sig förkylningar. Gossen är ännu långt ifrån
återstäld och bär dessvärre ej mera spår af den
stärkande, välgörande inverkan han mottog af
den sköna skärgårdsluften vid Sandhamn, der
båda de små varelserna trifdes och frodades
under den verkligt moderliga vård, som der på
det mest rörande älskvärda sätt lemnades dem
av Fru Wikblad och Fröken Nordin.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
