Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Cervantes. Minnesföreläsning å Göteborgs högskola d. 9 okt. 1947. Av Karl Michaëlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Micha ëlsson
Vidriera och La Gitanilla, anmoder till
romantikens zigenarflickor och väl ytterst
också till Rydbergs Singoalla. Opera
mino-res, de poetiska verken, dramatiken,
herderomanen Galatea, den förbryllande Persiles
y Sigismunda, som delvis spelar upp i ett
isigt, fantastiskt Norden, ge nya exempel
på den sprudlande fantasin och
persongestaltningens flödande rikedom, men lägga
intet väsentligt till Cervantes’ berömmelse.
Jag måste något dröja vid välbekanta ting,
men jag skall försöka att tvätta bort en del
av den museifernissa, som kommit bildens
friska färger att mörkna. Min avsikt är
tillika att söka värva någon läsare för en
stor spansk författaie, den störste, i en
tid då det spanska har blivit en modesak,
men av skäl, som icke ha något gemensamt
med de ting, som utgöra de ibero-latinska
folkens storhet och evärdliga ära. I den
mån min framställning måste röra sig på
kunskapens allmänningar, ber jag, som
Cervantes en gång gjorde, att mina åhörare
skänka mig sitt beröm icke för vad jag
säger utan för vad jag underlåter att säga.
Den 25 februari 1615, året före Cervantes’
död, två år efter publiceringen av Novelas
Ejemplares, samma år som andra delen av
Don Quijote kom ut — tio år efter den
första delen — gjorde ärkebiskopen av
Toledo återvisit hos den franske
ambassadören. Flera medlemmar av ambassadörens
svit uttryckte sin beundran för Cervantes’
verk och begärde närmare upplysningar
om hans person. Svaret blev, att han var
gammal, soldat, hidalgo och fattig. En av
fransmännen förundrade sig över att
Spanien icke sörjt för att han fick ett rikligt
underhåll av offentliga medel. En annan
yttrade: »Om nöden tvingar honom att
skriva, så give Gud att han aldrig måtte
få något överflöd, på det att han som är
fattig må berika all världen genom sina
verk.» Om den yngre samtidan Lope de
Vega, vars liv vi känna lika väl som hans
framgångar både inför offentligheten och i
boudoirerna, flöda källorna, om Cervantes
flyta de mera sparsamt. Ur hans egna verk
har man hopbragt huvudparten av dessa
upplysningar, gloserat, tolkat och
vantol-kat under århundradens lopp, med
doktoralt eller lokalpatriotiskt allvar. Hans
obesvarade kärlek till versskriveriet får ett
första uttryck i en sonnett publicerad 1569
i ett sammelverk redigerat av en latinist
och beundrare av Erasmus, Juan Lopez
de Hoyos, vilken året förut kommit till
Madrid och som kallar Cervantes för »sin
käre lärjunge».
Har Cervantes varit student i
Salamanca eller Alcalå de Henares? Frågan har
diskuterats men saknar större betydelse.
Shakespeares »little Latin and less Greek»
hindra ej att han ägde nödig teoretisk
barlast för att bli den han blev. Cervantes’
kunskaper och bildning underskattades
systematiskt, man gjorde till sitt Tamayo
de Vargas’ omdöme av år 1624: »Miguel
Cervantes de Saavedra, ett olärt geni,
men den gladaste i Spanien ...» Först de
sista årtiondenas forskningar ha låtit oss
se en Cervantes, som ej är det glada
naturgeniet, ej blott den av livet lärde, som bland
okynniga krumelurer råkar fälla ett bittert
allvarsord, fullt av världsvisdom, utan den
outtröttlige mångläsaren — ej blott av
riddarromaner. Han var renässansmannen,
vilken, liksom en del spanjorer på den
tiden, har gjort till sina de tankar Erasmus
Rotterdamus satt på pränt, då han väckte
den kritiska andan till nytt liv, denna
anda, som de lärde i 1100-talets Paris väl
kände, men som kvävts i senskolastikens
spetsfundigheter och kyrkans dogmtro.
Den sista studie vi äga av Paul Hazard,
som även givit ut en förträfflig bok om
Don Quijote är ett företal till Dårskapens lov.
»Överallt», säger författaren, »där Erasmus
såg missbruk, lögn eller blott en
kompromiss, öppnade han process, avgav en
fällande dom.» I en viss mening är
dårskapen människans kännemärke, »men att
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
