Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Cervantes. Minnesföreläsning å Göteborgs högskola d. 9 okt. 1947. Av Karl Michaëlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cervantes
vara människa är också att kämpa mot
vilddjuret inom oss, att arbeta på att
befria ängeln, genom att ur smutsen, bland
vilken vi leva, frigöra det rena, gudomliga,
som är nedlagt hos människan. En var
kan välja; Erasmus har träffat sitt val.»
Jag kan icke underlåta att se liknande
ideer i Don Quijote, ehuru diskretare
uttryckta. Cervantes kan ha läst Dårskapens
lov, antingen på latin eller i den italienska
översättningen av 1539.
Efter Américo Castros bok ElPensamiento
de Cervantes, som utkom 1925, är det icke
längre möjligt att betrakta Cervantes
som en ignorant. Han var liksom den hjälte
han gjort odödlig »aficionado a leer», han
älskade att läsa; och han var beläst i tidens
litteratur, som han tagit djupt intryck av,
även då det gällde tankesystemen. Också
hans okunnighet i latin torde höra till de
legender, förfäktarna av naturgeniet
lanserat: bevisen äro långt ifrån bindande, och
motbevisen äro i allmänhet av bättre
kvalitet. Paul Hazaid vill till och med i
felaktiga författarattributioner se en medveten
komisk effekt, avsedd att förlöjliga tidens
citatraseri. Samme författare ger oss en
ingeniös förklaring av det ställe, där
läkaren förbjuder Sancho att äta rapphöns,
emedan Hippokrates säger i en av sina
aforismer: Omnis saturatio mala, perdicis
autem pessima, ’att äta för mycket är alltid
skadligt, men värst av rapphöns’. Panis
’av bröd’ står det i texten. »Här», säger
författaren, »se vi en liten nick av
samförstånd mellan personer som kunna språket,
ett augurleende, som ställer dem i särklass
ovan -profanum vulgus; latine loquitur.» De
kunna sitt latin — och det gjorde nog
Cervantes också, även om han icke var
någon stor latinist i den mening vi inlägga,
då vi tänka på renässansens lärde. Hazard
nöjer sig med följande allmänna
påpekande: »att vara humanist innebär icke
med nödvändighet att vara grammatiker.
Det är att känna och förstå antikens
bidrag till människans utveckling och
frigörelse.» Américo Castro hade tidigare i
polemik mot äldre Cervantesforskare,
representerade av Menendez y Pelayo,
framhållit det falska i att tala om »antikens
anda», återspeglad av renässansens
humanism — och Cervantes — i form av klarhet
och harmoni, den goda smaken, den
estetiska sansen, en allvarlig, trösterik och
optimistisk filosofi, ett reflekterat gott
humör. Castro ger en bättre och sannare
bild genom att definiera humanism som
»en revalvering, ett upphöjande av det
mänskliga, av människan, av hennes
föi-nuft. I jämförelse härmed är allt annat
underordnat: det är ett nytt sätt att se
på världen.» Åtskilligt skulle vara att
tillägga och ytterligare precise: a, men här
är något väsentligt sagt om Cervantes,
om hans beroende av humanismens
tendenser.
Jag har velat dröja något vid Cervantes’
bokliga bildning, vid hans förhållande till
tidens humanism. Jag har gjort det, emedan
just på den punkten nyare forskningar
givit viktiga resultat.
År 1569 finna vi Cervantes i Italien, en
tid i tjänst hos en kyrkans man i hög
ställning; kunskaper om denna epok i skaldens
liv äga vi icke. Paul Hazard talar om den
oerhörda lycka det innebar för en
tjugu-tvåårig poet att få komma till renässansens
Italien. Vi känna till de spår läsningen av
Ariosto och många andra lämnat i
författarens produktion. Emellertid
framhåller bland andra Entwistle, år 1940, att
de efterklanger av denna resa som finnas
i produktionen visa en påfallande torftig
prägel. I EI licenciado Vidriera och i
Per siles finns en väl utstakad resrutt: i
den förra Genua, Lucca, Florens, Rom,
Palermo, Messina, Neapel och tillbaka
till Rom, Loretto, Ancona, Venedig,
Ferrara, Parma, Piacenza, Milano, Asti. »Man
har klagat över att resenären visat en
sådan brist på uppskattning av renässansens
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
