Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Cervantes. Minnesföreläsning å Göteborgs högskola d. 9 okt. 1947. Av Karl Michaëlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cervantes
vid de flyktförsök han organiserade, och
som — hans vanliga otur — avslöjades
och misslyckades. Äntligen blir han friköpt
år 1580.
Vid trettiotre års ålder gäller det för den
hemvändande krigaren att bryta sig en
ny bana. Vi som minnas förhållandena i
de före detta krigförande länderna efter
första världskriget och ekot av dessa
förhållanden i litteraturen ha inte svårt att
tänka oss hans vandringar från myndighet
till myndighet i Filip den andres
byrå-kratiserade Spanien, avspisad med halva
löften eller mötande komplett likgiltighet,
utan gynnare, utan möjlighet att med mutor
bana sig väg. Den mesta tiden tillbi ingår
han i Madrid och söker hålla nöden från
dörren och vinna någon berömmelse
genom litterär verksamhet. Han skulle senare i
sin Resa till Parnassen skildra en poets
materiella status: »Om en poet säger att
han är fattig, så tro honom på hans ord . . .
Om en poet kommer till en väns eller en
bekants hus vid måltidstimman, och man
bjuder honom att delta i måltiden, så tro
honom inte, även om han säger att han
redan ätit, och tvinga honom att äta ...»
På Parnassen anvisar Apollo platser åt
alla sina trogna tjänare, men Cervantes
får stå. Denne tycker sig ha mera rätt till
en sittplats än mången som han ser
hedervärt placerad. Är detta rättvist? — Det
finns för de dödliga tur och otur, svarar
Apollo. Du har råkat ha otur, det blev
din lott. Jag vill ge dig ett gott råd: Vik
ihop din mantel och sätt dig på den. »Det
är tydligt, o herre!» svarade jag, »att ni
inte märkt att jag inte har någon mantel.»
Men poeten har också sin stolthet, sin
nobless, som höjer honom över hopen.
Han lever för sina luftslott och skänker
beundran åt vad han själv gör. Hans
traktan går icke ut på att bli rik, att höja
sig till en hedrad ställning. Och Cervantes
fortsätter med sin typiska humor att
beskriva vad han är för slags poet: »En svan
Titelbladet till första upplagan
av första delen av Don Quijote.
är jag tack vare mitt vita hår — dikten
skrevs 1614 ■— en dyster, skriande korp
tack vare min röst, tiden har icke lyckats
polera upp mitt genis grova yta ...» För
visso, Cervantes hör icke till dem som fötts
med tur, som reda sig här i livet, som tidigt
veta sin väg. Med all sin livserfarenhet,
sin observationsförmåga, sitt realistiska
geni, väljer han att följa tidens mod och
skriva en herderoman, Galatea, en genre,
som ligger så långt från verkligheten som
tänkas kan, som bär det artificiellas hela
prägel. Och dock var han fullt medveten
om det falska i diktarten, han ironiserar
själv över den i Coloquio de los perros,
hunddialogen, denna lysande novela, där
han koncentrerat så mycket av sin
livsfilosofi i lekande arabesker. Vi se här ett
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
